torsdag 11 februari 2010

Mitt liv som hund

Hej allihopa!
Varje dag – en ny hjärnskada.

Jomen.

Lev i verkligheten. Leeev Goddamit Leeeef!
Verkligheten är kul, den ÄR det. Man kan göra alla möjliga roliga saker tillsammans med andra människor.

Såhär:
Någon frågade om jag i egenskap av kulturarbetare ville åka till Afghanistan tillsammans med andra kulturarbetare. Jag blev rädd, tänkte på saken. Vi skulle åka imorrn typ. Det var en liten by någonstans, man skulle ta flyg, båt och buss. Vi skulle samarbeta för att göra nya fredsbevarande teaterföreställningar = hahaha.
Jag åkte. Jag hade bara mina Polska kläder med mig. På flygtåget slogs jag ned av insikten att man kunde ju bli kidnappad, nämnde denna talibanskräck för ”ledarna” som då svarade att vi skulle till den kommunistiska säkra delen av Afghanistan där inget ont kunde hända.
Så jag åkte.

Alla kulturarbetare skulle berätta vad de gjorde, folk hade förberett värsta powerpoint grejerna, en kille hade en piska av kedjor som han smälte mot en vinkelslip, det flög små järnflisor över hela golvet, det var vatten på golvet, jag var barfota, han skällde ut mig för jag såg ut som att jag var i ett annat land när han pratade.
Så var det min tur, plötsligt hade jag en cirkel av teveapparater och häxan i Oz (som var jag) flög från teve till teve runt runt, det såg skitbra ut.
Mwehehe.

Så hoppade bilden och jag stod plötsligt mitt i ett filmset tillsammans med Ewa och Tilde Fröling, det var sjutusenfemhundra statister som såg ut som slavar målade i en slags matt guldfärg på varsin sida om ett tågspår. En överdimensionerad järnklocka stod i slutet av spåret, så kom ett ånglok och ba drämde rakt in i klockan.
Dannnnngggggg.
Det visade sig att jag var regissören av det hela och hade tjatat med mig hela byn på detta Hollywoodiska helvete.

Då började ett vitt tefat skymta på himlen och alla fick panik, det var talibanerna som hade upptäckt oss tack vare mitt teaterhallojs, vi sprang till kulturhuset med svajjiga raketer som slog ned överallt, de liksom stannade och spanade och exploderade. Vi låg och tryckte under fönstrena, alla var på undervåningen utom jag.
Tillslut sprang vi till flygplatsen och först då upptäckte jag att halva armen och halva huvudet var bortskjutet, adrenalinet hade pumpat så hårt… Men vi blev kvar där, det blev fler och fler raketer och jag tyckte oerhört synd om mig själv i stil med: Men JAG förtjänar inte det här, jag bor ju i Sverige, jag vill hem osv.

Så vaknade jag.

Så somnade jag om.
Nu är jag hungrig.

Man ba:
Går runt runt kvarteret, inte för att man vet vad man skulle göra eller säga ifall att ja du vet...

(bädda bädda)

WAWAWEWA!
Ja ni vet hur det är.

Men asså sådär känns det juh - livet.
Man ba:
-Eh jo livet jag har tänkt på en sak…
Livet avbryter med:
-Mmm visst du böj dig framåt lite mja ass vänd på dig ja över bordet där så ja lite mer där ja right there mmhm ja tack åh bit i den här pennan och tänk på bamse jag är snart klar slappna av bara.

Tidelipom!
Hälsn.
Stina
12 år
hund

Reaktioner:

Inga kommentarer:

Hat