Ketogan 2

Asså.
Jag tror att alla i hela Sverige är deprimerade. Eller. Antingen deprimerade och elaka eller bara deprimerade eller bara elaka.
Alltför få skrattar då och då (asså humor lumor folkens).
Alltför få kommer med initiativ till vadsomhelst.
Folk väntar istället.
På vad - I dunno?

Den här veckan har p1 haft tema familjehemligheter, ett program handlade om att växa upp med psykisk sjukdom, det är inte heller så haha kan jag säga.
Ba: Ja det är någon som spolar mycket vatten i rören, nej det är inte personligt riktat mot dig. Ja vi låser in oss tillsammans och ungen går inte till skolan och ingen tycker att det är konstigt för att hon är ju så sprattlig och verbal. Ja jag ska själv ta hand om unge och man även fast han kan freaka närsomhelst. Ja allt är mitt fel, det är jag som är störd, inte du. Nej nu tar jag livet av mig osv.
Jag vet inte vad jag har lärt mig av det, förutom att man får ta att livet suger grov hästskit ibland även fast det gör så ont att man vill kräkas, eller vill tugga sönder sin hand eller bara släppa verkligheten helt och leva som vampyr och varulv och gå runt och bita folket.
Det finns imorgon är det något annat och en god kopp kaffe, musik och hallojs och har man en sjuhelvetes tur finns det vänner som kollar att man har det bra då och då.
Har man inte det så får man leta lite, det kan poppa upp bra folk när man minst anar det.

Man kan iaf dra slutsatsen att psykvården i Sverige är totalt värdelös. Man kan räkna ut det genom att gånga antalet självmordsförsök med hur många som är deprimerade och dela det med antalet panikångestattacker folk har i veckan. På så sätt kan man räkna ut Sveriges bruttonationalslaggprodukt.
Äsch jag vet inte.
Ikväll börjar iaf årets jävla pepphöjdpunkt. Och OLA ska vara med! OOOllallala.

Jo

Hälsar
Röd i luvan