söndag 14 februari 2010

Belladona


Sensory deprivation dag... tre?
Alla klockor i huset har stannat. Ute är det snö till låren så jag rullar mig fram istället för att pulsa, kollar djurspår typ: är det där en räv eller lo, zebra eller gubbe? Sniff sniff.
Spårar mig fram till att en gubbe har ställt sig och pissat i snön några meter från huset. Annars inga tecken på människor, däremot djur och långtradare, inga fåglar. Har på mig en stor blöjdräkt till skoteroverall som gör en fett lik ett stort äckligt barn med sönderrivna kinder.
Bryr mig inte så mycket, jobbar.
Låser dörren.
Lyssnar lite på radion, den ba: ja idag känner sig många ensamma, folk typ chokar ihjäl sig själva på geléhjärtan.

"Det blev priceless för dig igen"

Sol och blå himmel.
Jag sitter i soffan och funderar över Belladonas smärtuthållighet, käkar bilar. Drar på mig en neonjacka och skidar runt lite planlöst, försöker att inte tänka så mycket utan bare åk.
Det blir mörkt så fort häruppe och då känns inget kuligt längre, då tänker man bara på att en gubbe har ställt sig och pissat vid huset.
I am a sucker for light asså.

Jag vill vara fullständigt ärlig.

(kolla in smidig mespolitisk kommentar på våldsporr här asså)

Vi äro tusenden.
Belladonor.

Det här är tuffa tider för ömma själar.

(som råttorna i Askungen)
-Visst är du fin men du är inte min.
Ett episkt helvete.
Clearblue... ehm.
En klassisk katt och råtta (tänk askungen) lek där bägge dör. Du upplever de största ögonblicken på ett helt nytt sätt. Du upplever att allt kretsar runt dig. Du bidrar till en bättre, renare och rättvisare värld.
Du gör det ja.

Det är inte svårt att göra människor deprimerade. Det är rätt svårt att göra er glada.

Det är alla hjärtans dag.

jag vill att ni lär känna Amanda, Amanda finns bara i fantasin, men hon är fin:


Reaktioner:

Inga kommentarer:

Hat