onsdag 15 juni 2011

Mikael Rickfors?

Sjunger: vars toug (ja toug) alla vilda kvinnor vägen?
Ja du...
De sitter på tåget och pratar alla språk som finns och viftar med alla armar samtidigt i ett desperat behov av att babbla och skrika och hajja grejen och smink och löv. Shaka.
Men de rouliga snubbarna da? Sådär funny haha.
De hoppade från Västerbron och ligger just nu på Mälarens botten och sprider dåliga vibbar.
Fyra bugg och en Koskenkorva.
Det är könshår på mitt tangentbord.

Oh jämmerdal!
Livet ska va sådär funny Haha och inte Oh no, så jag sätter mig på töget till skogen igen, det guppar sådär porrigt - töget. Människor sniglar förbi min kupé i snigelfart med zombiearms like so: (visar utsträckta armar).

Man kunde tro att det va Red light district och att jag bodde i ett skyltfönster, som min lägenhet som är så.
Fast där är bara barn som kommer och vill sno min tomte där.


Och förlåt för att jag behandlar dig som sopor, jag är bara så olycklig ibland. Kan man säga så? Eller förlåt för att jag behandlar dig som skräp jag blir bara så ond ibland. Som i öster om eden. Rakt igenom bad. 
Som Michael?
Vi går för att möta frälsaren. Han har en blå pyjamas. Han runkar loss i ett urgröpt mjukisdjur. Han är Björne.
 Han snackar som om han hade astma. Svår astma, svår.


Alla gråter NU!

Lyssnar på ett dramatisk Romeo o Julianskt telefonsamtal mellan min nya kompis som är arton år och asylsökande från Tadjikistan? och hennes pojkvän. De pratar såhär (visar med utsträckta armar):
-Åh mitt hjärta jag älskar dig så mitt hjärta. Håll käften mitt hjärta du får inte säga så. Och jag ska leva med dig i alla dagar och vi är i Sverige nu det är inte farligt här. Mitt hjärta.

Och hon gråter och gråter och hennes huvud dunkar och vi går runt på tåget och frågar folk efter huvudvärkstabletter. Hon berättar att pojken är från Iran och troligtvis kommer att utvisas, trots att han lärt sig språket och har så höga betyg att lärarna pratar om Harward. Och han tänker ta livet av sig och henne ifall allt går åt helvete, och hon med. Och hennes mamma skrattar åt deras desperation men pratar varmt om den där pojken ändå, och jag tar mod till mig och ställer jobbiga frågor till mamman och en gnista tänds i hennes ögon sprak, hon börjar vifta med armarna och mimar fram hur hennes man blev skjuten och hur de rest till överallt och hur de behandlas. Hundar har det bättre, säger hon.
Bara i verkligheten va. 
Utanför pumpar röda små stugor och svensk sommarnatt förbi och mamman mimar kalashnikovs och ryssar och drar hela kommunimsmens historia på ett slags ryskengelsk svensk tadjikistanskt mimspråk och jag nickar och skrattar och ojar mig och hon klättrar runt i hela kupén och på mig och samtidigt dottern i telefonen: Mitt hjärta jag dör snart jag orkar inte mitt hjärta håll käften jag älskar dig så mycket mitt hjärta.
Och han ringer och mobilen har ingen täckning, så igen: Mitt hjärta jag älskar dig skratt och gråt, linjen bryts. Jag älskar dig mitt hjärta håll käften mitt hjärta vill du att jag ska gråta nu? Och mer huvudvärk och tårar.

Jag ska köra dem till havet någon dag, det blir säkert inte av.
Livet är en skitkonstig film. 
Vi pratade om kärlek och skrattade åt eländet, och hon den lilla sa att hon sett hur hennes storebrollor behandlade tjejer och bestämde sig därmed tidigt för att dissa löv.
Men så dök den där pojken med sina stora ord upp och visade sig vara en motsats.
Och det är väl så.
Man får låta människor va tills de gör bort sig.

Hittade en fin bild på pappsen (en familj av drömmande posörer):
Och nu har jag klätt hans grav med blomster i brokiga färger för det är min brokiga hälsning till honom varje sommar och jag har gått barfota på vår fnöskiga gräsmatta och skurit sönder tassarna. Ha! 
Betraktat skräpet på tomten utan att behaga knota med det, ha! Och käkat Skogaholms med tjocka skivor ost till avslaget kaffe. 
Sjukt mycket flugor här.
 Och vattniga fåglar.
En apatisk harunge... 
Saker är både hemska om vackra va.

Här är jag som liten grabb, har inga minnen från den här tiden, minns att jag klättrade mycket på grejer, annars ingen större sentimentalitet där heller:
/Svinet

Reaktioner:

3 kommentarer:

  1. Stina, mein Schatz, du förtjänar en GRANDIOS kommentar på det här.

    Men storslagen i något avseende var det länge sen jag var så istället, när vi ändå är inne på Iran & hundar, så var det tydligen på tapeten i deras parlament att debattera huruvida hundägeri är korrekt muslimskt beteende eller inte. Om det har jag ingen som helst åsikt, men jag kan riktnumret till Teheran (21).

    Brokiga hälsningar går alltid fram. Se nu till att Landet behandlar dig väl.

    SvaraRadera
  2. jag vill också ha könshår på mitt tangentbord.

    SvaraRadera
  3. Åh Calli Calle TACK!
    En brokig kram och tjohopp.
    Du måste rapportera hur det går för hundägarna i Iran, bra att veta fall man ska dit, haha vilket man inte alls ska. Gick förbi Iranian tours resebyrå för några dagar sedan och skrockade: nej tack hellre mögeldöden, tror kanske de hörde.

    Daniel: det är lätt hänt. Det är könshår överallt, i luften, i näsan, i brallan. Bara man gnider sig mot tangenterna så.

    SvaraRadera