Kommer in rödgråten.
Går igen.
Blå är den
varmaste färgen och tandvärk var en outhärdlig kombo.
Bummer.
(Och ja tandvärken är över, jag gick till tandläkaren tre gånger, grejen är att värken går inte över för att man går dit.)
En film om klassförakt
och omöjlig true love med lesbiskt sex ur ett manligt perspektiv, inte långt från en p-våffla, alltså en
känner regissörens stånd slå in i kameran.
Dunk dunk.
Många har hyllat, jag säger mjaej... Jag
ogillar oändliga närbilder på en lidande människa när romantiken som styr dens liv är
det enda i berättelsen som vi ska tänka på. Och alla ser ut som fotomodeller, de plutar och är delfinrakade… Hon blir askär men de har ingenting gemensamt, ämnet för hennes löv är typ Hugo i Egenmäktigt förfarande som gör förfärlig konst, äter mer Ostron än Norén och pratar om filosofer. Sexet är det enda som förenar dem.
Så tar det slut och den
ena går under, hon har inga vänner, ingenting.
En tragedi,
klassisk, vilket också utlovas i filmens början. Intressant på ett sätt, boring på ett annat. Klassföraktet var duktigt skildrat, jag kände igen mig men det hjälps inte, jag är trött på ämnet kärlek, trött på
romantiken, less på att ett gäng anemiska pojkar för ett par hundra år sedan
har fått bestämma hur vi ska leva våra korta liv.
Hur bryter man sig ur den?
Men jag hade som
sagt tandvärk.
Den
har jämförts med Persona och den gillar jag iofs inte heller.
(proklamerar)
Jag gillar inte
perfekta ansikten med plutmunnar i närbild! Jag vill se fel och fettvalkar och rosblommig hud, snor och
finnar och hår, om ni nu ändå nödigt måste försöka skildra det verkliga livet.
Ska försöka dansa ovanstående text:
Såhär:
/Er björn
Inga kommentarer:
Hat
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.