Bättre och sämre dag för dag

Que remos halloween?
I put my crust in you – din lille ordvitsare. You decadent fool!
Jag funderar på att bli hundmat.
Dagens tips: om en människa väser – det är meningen att just du och jag möts just nu just här OCH samtidigt drar dig i håret, neråt. Spriiiing! Jag hajjar ju aldrig det där, blondie. Särskilt om folk drar mig i håret. Vackert.
Mmm och:
När man gaggar om något för mycket blir det en ofrånkomlig sanning. Därför bör man hålla käften så mycket som möjligt om saker.
Folk stickers som glue.
Hej! Jag har fjortisproblem. Men lite lacknafta och t-röd dämpar alla sorger. Jag känner en förändring, jag ska sluta klä mig som ett 80-tals luder.

Efter bion:
Gå hem i gråsvart snålblåst i post-apokalypso Stockholm och bara hoppas på att en vampyr ska hoppa fram och ta dig till en högre mer festlig, kärleksfull och dekadent nivå. Lösa din rubiks kub så att säga. Marken skall dricka ditt blod osv.
Sitta på alkisbänken och glo in i folks fönster och konstatera att man redan är vampyr, en anemisk vampyr. Gå hem, glo idol och vilja bita alla hårt i nacken.
Skriva ännu ett brev till alla som inte vill ha en och sedan stilla hoppas att de ska dö för sin dumhet. Man borde bita dem.
Ser sin framtid hos grannen som kollar in till grannen som kollar in till grannen.

Döden är som en liten råtta i bechamelsås. Äcklig.

Kärlek är som:
Heroin och being casual - det kommer inget goth utav det.

Teater är läskigt.
Minns förnedrande teaterövningar från skoltiden.
Sådana som t ex gör att man kommer till ”botten anna” med sig själv genom utmattningstekniker.
Bla bla stå och prata in i en vägg och berätta om sitt värsta minne, låtsas ligga naken i en hög med myror, gå runt och säga till varandra exakt vad man tycker om varandra på ett kallt och ärligt sätt.
Samtidigt så måste man utstå timmar av förnedrande lekar omkring status, tabula ras (erad)a, löjla runt sig i illaluktande trikåer och sniffa runt i sina medelevers otvättade skrev dag ut och dag in.
Detta kan man tänka på när man går och ser folk brösta upp sig på stadsteatern. Alla år av intensiv förnedring leder till att stå och hojta gubbig och för vår tid helt irrelevant text inför ointresserade människor varje kväll tills man supit ihjäl sig pga trasiga nerver.
Hehe.
In your face T.N.
Att fly är att leva, att stanna på ohälsosamma platser är döden.

Apropå boll och kedja, detta är något som förföljer mig just nu. Jag vill gärna tänka på något annat men livet traumatiserar mig.
Jag såg Control, filmen om Ian Curtis i Joy Division och törs jag säga att den var komisk, nästan parodisk.
DAMN IT TO HELL!
Först: jag hatar filmer om band.
Dessutom handlar filmen (nog endast för mig) till stor del om hur menlösa kvinnor är, hur de fullständigt befriande från talang eller förståelse för stor talang gärna rör sig runt männen för att hylla dem och föda deras barn och önska bekräftelse dygnet runt för det är allt de behöver. Filmen säger: kvinnor kan inte fungera utan männens bekräftelse, vi män har dåligt samvete för detta men ni måste förstå att vi har en direkt länk till Gud som ger oss konsten. Ni kan föda barn, det är väl roligt?
Än en gång tvingas jag bevittna på film hur kvinnor inte vill ha något annat ut av livet än mannen och barnet, medan männen delar en universell förståelse för att det finns något större, viktigare eller vackrare.
Väldigt få människor har lust att sitta hemma ensamma med en rosa klump medan livet rullar förbi… Samtidigt som den du ska dela klumpen med gör konst och har roligt. Man vill liksom båda.

Det borde förresten vara förbjudet att skriva roller för kvinnor som inte fyller någon annan funktion än snäll värphöna eller förstående och vacker, för att vara historiskt korrekt? Kvoten är fylld liksom. Varför ha kvinnliga roller endast i alibi syfte?
Jag ska fan göra en film med bara män som ligger och runkar på varandra i hög medan de målar, spelar, sjunger, dansar och diskuterar filosofi. Denna ska jag sedan visa i sann Clockwork orange anda för kvinnor lite här och var. Eller vänta?
Jag upplever också när jag kärar ner mig i en kille att han blir rädd för att bli fångad, att hans frihet nu ska begränsas, karriären osv. Att jag vill ha något… familjärt.
Kära Gud – gör mig lesbisk. Jag blir din eviga slav, jag kan tom börja dricka billigt rödvin för din skull.
Tillbaka till Control (jag förstår mycket väl vad filmen handlar om, nypa salt här okej)
Det blir lätt bad när någon vill berätta något som den inte förstår med snygga bilder. Kändisars självmord ska alltid förklaras på ett naivt sätt, det är sällan: nej, nu orkar jag inte längre, jag tar livet av mig. All den självömkan jag är värd. I am bored osv.
Utan oftast: jag har en miljon svåra sjukdomar så jag dör snart ändå, älskar er alla.
Det är som att man försöker göra självmordet renare, mer berättigat. Snart kommer filmen om Heath Ledgers plötsliga och helt ointenderade självmord där han råkar snubbla på pillrena och sväljer dem av misstag, mark my worm.
Control igen:
Samtidigt översköljs mannen av skuldkänslor inför flickvännen hemma med barnet. Inte fan törs han vara ärlig och klaga, nej Gud nej hon kan ju bli sårad. Nej han väljer dem båda, välsignar dem med sin sköra manlighet. Vänder sig för sex till den snygga exotiska tjejen från Belgien och för förståelse den rundnätta mamma figuren hemma, man vill ju ha allt. Hon har ju ändå mycket att tänka på med sina automatiska 90 % ansvar för ungjäveln och det är ju bara så, helt automatiskt, per automatik.

Jag är bara rädd. Generellt. Det inre barnet blev bortbytt med skräck. Get off me cow!

Dagens visdomsord:
Så länge man är glad är man inte ledsen. Så länge man är ledsen är man inte glad. Aldrig mötas de tu.
Det är ju bra att känna att man lever, för annars hade det ju känts som om man var död, och det hade inte vart så roligt = love.
Och när frukten luktar sprit mår den inte bra
Norén vaknar tydligen med ångest varje dag och spenderar tre timmar i sin bästa fåtölj för att bearbeta denna.
Jag vaknar med förhoppningen om att det ska bli en bra dag, klappar vovven och försöker glömma gårdagen, det funkar varannan ungefär. Idag gick det åt helvete.
Fan.