söndag 11 december 2011

Oj oj

Hatar sådana här texter men nu fan kör vi, håll ut:
Hej kära bloggunivers som jag älskar att hata lite.

Såhär är det lite (inte för att någon har tid att bry sig.)
Ibland skriver folk snälla saker, ibland dumma. Jag har det senaste året fått brev med våldtäktshot, brev från pojkar som sitter med ett gevär mot pannan, brev från pojkar som vill ha uppmärksamhet och brev från pojkar som blir skitsura när man inte svarar. Och fina grejer med.
Genom bloggen då.
Flickor brukar också skriva, ibland, fast mest på håll. Oftast är det i stil med ”vad många saker du har”, ”shit vad du posar mycket - coolt” men också ”vem tror du att du är, är du femton år?” osv.
Inte alltid jag reagerar men ibland är man som en kastrull som kokar över, särskilt när ens privatliv blir direkt drabbat av att folk får för sig och börjar göra en illa pga bloggjäveln. Plåga genom att ringa anonymt i mobilen eller genom att låtsas vara kompis och så vidare va.
Kanske extra särskilt när en människa skrivit en pjäs om ens liv och hem bakom ens rygg och man känner sig lite extra utsatt och ensam.

En av alla poänger med min blogg(jävel) är att väcka upp nya tankar och skaka liv och det blir lite argt och blodigt och vadsom ibland. Hallojs. 
Det är dramatisk text, skisser, ramblings och ibland ett jävla gnäll men det är inte en dagbok på det sättet att allt är autentiskt eller har hänt exakt som det skrivs.
Och det blir missförstånd. Bara det att man är av det andra könet va... Betraktas på ett annat sätt.
Ibland uppskattas texter, ibland tas saker personligt.
En blogg är en blogg.
Det mesta vrids till eller förstoras i mitt textunivers men rent privat är jag inte såhär, ingen skulle orka vara såhär dygnet runt.
Fast de flesta hajjar det va.

Att jag ibland inte uppskattar eller fattar viss välmenad pepp eller beröm handlar om att jag ju inte alltid kan förstå om det är snällt eller dumt menat helt enkelt. 
Det är förvirrande.
Klart man som kulturarbetare är beroende av att folk ser en och pekar på en och får ut något av det man gör, ingen fråga om saken. Men när den där balansen mellan vad som är privat och icke hela tiden suddas ut och man står där med byxorna på knäna med sitt riktiga namn och folk blandar ihop det vridna med det personliga och missförstånd börjar uppstå så kan det bli lite morrigt. Ingen annans fel, det är bara att man tar åt sig för mycket och blir skör.
Fast sådant är iofs också intressant. 
Men.
Jag har läst rätt många obehagliga blogginlägg i mina dagar och jag ångrar när jag själv skriver något som sårar andra. Folk man inte ser eller känner hamnar i ledset läge helt missförstått och själv känner man sig som ett spöke och hej o hå. Kanske har jag slutat ta saker på allvar? I ett bloggunivers där alla bara spyr galla till höger och vänster ska jag fan kanske börja skärpa mig en smula.
Förlåt.
Och skärpning.
Och ingen har ändå tid att bry sig.


/Svinet

6 kommentarer:

  1. Suddade ut allt jag skrev (långt).

    Vill inte säga eller påstå eller tycka: bara nicka och le vänligt, från en mänska till en annan.

    Jo, en sak: såna där hot är fan inte okej, hoppas att du anmält.

    SvaraRadera
  2. Hej Gunnar!
    Synd, hade gärna läst.

    Ler vänligt tillbaka och vinkar som en liten människa.

    Joda, nej sådant är noll okej.

    /Stina

    SvaraRadera
  3. Asch, det var inte så mkt. att läsa...

    Liten? Hey, sen när? Av det jag sett och läst här är du (din blogg-persona) allt annat än liten!

    SvaraRadera
  4. Jag ville bara skriva att jag känner igen vad du skriver och att jag bryr mig. Jag tror alltid att folk missförstår en när man använder sig av sig själv, att man sedan aldrig fullkomligt utlämnar sig själv bortser de flesta ifrån. Jag har oundvikligen sårat genom min blogg men också blivit utnyttjad genom den. Missförståndet ligger på båda sidor, läsare tror att de känner en, och som skribent är det skrämmande hur lätt man kan känna sig buren av vissa läsare, hur gärna man vill att de verkligen ska se en. Men det är svårt när folk letar upp en, och svårt när människor utanför blogg(helvetet) använder sig av det man skrivit.
    Och det finns gränser. Hot är aldrig ok.

    SvaraRadera
  5. Jisses! Vad är det för FEL på folk :O

    Tycker generellt bara det är kul när folk hör av sig men har å andra sidan aldrig haft något direkt negativt i inboxen eller via El Face osv. Och for what it's worth: mina pepp är alltid snällt menade, utan undantag. Fattar faktiskt inte ens vitsen med negativa kommentarer på subjektiva bloggar - blir lite logisk diskrepans liksom.

    SvaraRadera
  6. Hej Gunnar och Tack :)

    Johanna: Jag kan ofta önska att bloggen var anonym, fast då hade jag missat många fina jobbmöjligheter, på jobbplanet är allt ganska lugnt, det är den privata halvan eller röran som får ha ont mest. Dock är ju de allra flesta snälla och så, vill inte försöka plocka synd om mig poäng genom att berätta om de som gör illa. Mer bara försöka förklara ett ibland virrigt beteende. Det bästa kanske vore att ta lite semester. Och bli bättre på det där med gränser. Och inte vara så känslig.
    Och och... Ja. Stor kram. Jag hejar på dig.

    Calle: Herregudars ja jag vet ju att du alltid menar väl, de allra flesta gör ju det. De som inte gör det trivs ju oftast i sina små anonyma höl. Men vad kan man göra? Röka dem ur sina hål. Och ibland blir jag ju sjäv en dumb-ass när jag missförstår eller misstolkar. Internet är en fluga som kanske borde gå över helt enkelt. Hehe.
    KRAAM!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.