Oj oj

Hatar sådana här texter men nu fan kör vi, håll ut:
Hej kära bloggunivers som jag älskar att hata lite.

Såhär är det lite (inte för att någon har tid att bry sig.)

Ibland skriver folk snälla saker, ibland dumma. Jag har det senaste året fått brev med våldtäktshot, brev från pojkar som sitter med ett gevär mot pannan, brev från pojkar som vill ha uppmärksamhet och brev från pojkar som blir skitsura när man inte svarar. Och fina grejer med.

Genom bloggen då.

Flickor brukar också skriva, ibland, fast mest på håll. Oftast är det i stil med ”vad många saker du har”, ”shit vad du posar mycket - coolt” men också ”vem tror du att du är, är du femton år?” osv.
Inte alltid jag reagerar men ibland är man som en kastrull som kokar över, särskilt när ens privatliv blir direkt drabbat av att folk får för sig och börjar göra en illa pga bloggjäveln. Plåga genom att ringa anonymt i mobilen eller genom att låtsas vara kompis och så vidare va.
Kanske extra särskilt när en människa skrivit en pjäs om ens liv och hem bakom ens rygg och man känner sig lite extra utsatt och ensam.

En av alla poänger med min blogg(jävel) är att väcka upp nya tankar och skaka liv och det blir lite argt och blodigt och vadsom ibland. Hallojs. 
Det är dramatisk text, skisser, ramblings och ibland ett jävla gnäll men det är inte en dagbok på det sättet att allt är autentiskt eller har hänt exakt som det skrivs.

Och det blir missförstånd. Bara det att man är av det andra könet va... Betraktas på ett annat sätt.

Ibland uppskattas texter, ibland tas saker personligt.

En blogg är en blogg.

Det mesta vrids till eller förstoras i mitt textunivers men rent privat är jag inte såhär, ingen skulle orka vara såhär dygnet runt.

Fast de flesta hajjar det va.

Att jag ibland inte uppskattar eller fattar viss välmenad pepp eller beröm handlar om att jag ju inte alltid kan förstå om det är snällt eller dumt menat helt enkelt. 
Det är förvirrande.

Klart man som kulturarbetare är beroende av att folk ser en och pekar på en och får ut något av det man gör, ingen fråga om saken. Men när den där balansen mellan vad som är privat och icke hela tiden suddas ut och man står där med byxorna på knäna med sitt riktiga namn och folk blandar ihop det vridna med det personliga och missförstånd börjar uppstå så kan det bli lite morrigt. Ingen annans fel, det är bara att man tar åt sig för mycket och blir skör.

Fast sådant är iofs också intressant. 

Men.

Jag har läst rätt många obehagliga blogginlägg i mina dagar och jag ångrar när jag själv skriver något som sårar andra. Folk man inte ser eller känner hamnar i ledset läge helt missförstått och själv känner man sig som ett spöke och hej o hå. Kanske har jag slutat ta saker på allvar? I ett bloggunivers där alla bara spyr galla till höger och vänster ska jag fan kanske börja skärpa mig en smula.

Förlåt.
Och skärpning.
Och ingen har ändå tid att bry sig.

/Svinet