En dag i mitt (ditt) liv.
(har iaf jobbat mer än tio minuter med den här texten)
Tisdag.
Ah. Lite bekant smärta som Depeche.
Aka: jag romantiserar inte min ungdom, jag gillar nuet.
Killer nerds from hell.
Papa pingvin.
Anti cellulite shape wear.
Jag föredrar sällskap alla dagar.
Simulerande utrikeskorre rapporterar direkt här nu från div. blodbad i hela Mellanöstern samtidigt. Vibratorn gjorde min hand tillfälligt förlamad. Unleash hell! Norén gör barnpjäs, så även jag.
(jingel)
Det här måste bli bra.
C´mon people.
Throw the dork a bone!
Gaddafi slutar aldrig prata.
De kysser honom på tassen och snart är alla nedgrävda och historiebok.
Läser facebookevent om nån diskussion om nån bok om nån exploaterad kvinnokropp upp till kamp! Fast alla vill bara hångla.
Bygga ett emo-alterego och improvisera framför kameran.
Råkade se Big Brothel.
Snubblade på fjärrkontrollen och låg tillfälligt förlamad med ögonen liksom tiltade mot skärmen. Och Oh it hurts my eyes Master.
Onda små människosvin – be gone.
Små repliker som: ja asså jag känner en tjej, hon är inte så snygg men ringer jag så kommer hon springandes och... Nej men usch.
Eller: jag ska mindfucka alla härinne.
Den meningen sammanfattar allt som jag hatar med folk, och Stockholm.
Det är så litet, det är lägre än Dantes Inferno.
Kan inte hela familjen Family guy hoppa in där och tömma sig ÖVER dem. Who wants chowder liksom?
Sjuka små svin.
Det enda som var lite digg var glasburen. Snövit och de sju dvärgarna - tyskporrversionen.
Tänker på Schlingensief och hans Asyl big brother.
Och att han är död nu, snart är det bara Roy kvar. Roy får fan inte dö.
Och att Lorne är dö och att han varit det i typ två år och jag visste inget. Oh Lorne!
Och utanför dansar barnen förbi eller nåt. Tar bilen till närmsta stad och går runt på Ica och tallar på folk.
Folk ba: hälsa på.
Nej jag har inte råd. Det är kostsamt att hälsa på. Folk.
Folk ja.
Främlingar har jag inga problem med men det där mittemellan vahetere bekanta?
Ovärdigt.
En liten box med chokladflingor och mjölk och rösta iväg mig själv till Düsseldorf.
Bekant: är du en ensam människa?
Jag tänker: bara en ensam människa frågar så för att liksom kolla av hur ensam han är.
Mehne.
Standardsvar: (predikande) alla är vi mol alena.
Ärligt svar: nej men asså jag har svårt med att vara ensam, det är inte njut för mig att sitta i huset här va - även fast det går bra också, känner mig fort ensam även fast jag inte är det. Men det är min största skräck att bli det, bla bla och jag tror de flesta är ett par dödsfall i sin närhet från total isolering med bekanta som inte bryr sig.
(Dantedancing hej o hå).
Videokonst med obegripliga titlar flashar förbi på facebook.
Gaga gaga hej.
Folk som engagerar sig som fan i tre minuter för demokrati i länder de aldrig hört talas om. Flashar förbi på fejset.
Folk ringer och blajjar.
Och det är fint med solidari... vahetere.
Jag tänker: jag kan så mycket bättre än såhär. Jag kan isolera mig ännu bättre, hoppa av blogg, nätverk, stänga av mobilen och bara jobba på
(hah jobba mig rätt in på psyket anyway).
Pompös tanke, men lockande (inte spyket då).
Alla kan så satans mycket bättre.
Pompös tanke.
Samtidigt så fanns det en gång ett band som hete Vampiri som gjorde en låt som hette Ding Dong. Det ger mig åter tro på mänskligheten.
Heh/
Svinet
aka
Krevlornswath of the Deathwok clan.
