He he hej

Släng inte iväg bra folk!
Nej gör inte det, inte fläng fläng nu utan håll håll.

Du är så jävla tight,
”Tack. Jo jag ba ompa lompar mig fram.”
Grabbigt.
Men släng inte iväg bra folk.
Om någon är snäll, be nice fan – hur svårt kan det va? Så busy är du aldrig.

Jag går inte förrän jag har fått spela EN låt.

Så pratar Zarachustra i min pjäs:
Ett mordbrev.
Asså jag föddes i slem, blod och bajs med en hjälm av skit framför ögonen. En pygmé med slipade gaddar och rött buskigt hår. Det där browniga har sakta säkta gnidits av år efter år. Jag ser mer clearly nu, shiiten e borta.
Plötsligt känner jag mig HELT utanför, inte bara lite. Man kollar höger vänster, ser bara dum dum + evil. SER TYDLIGT hur alla bara tänker knulla pengar.
Suck.
Fuck.
Fick du med dig det här nu? Anteckna.
Livet – en shaktimatta med lim. Det gör ont men går inte ändå. Man är rätt fast i den skit man kom ifrån, det går runt, ena foten i graven blabla kvinnor föder över dasset...

Så det enda jag kan se som utväg är att ta er av daga… Avdagataga eder.
Jag ser er som min alldeles egna Kostja Ullmann som jag whippar ihjäl sakta med en linjal av wood. Svoosj svoosj. På Tyska: allez gut ja.
(släcker lyset)

Kostja Ullman.
Så bra som han spelar i Verfolgt, det är fan för bra. När det är så bra (iaf första halvan av filmen) vill man inte att människan ska vara en äcklig skådis, ha en boring flickvän och typ finnas utanför sin film, det är det som jag kan hata med… kultur.
Bla bla en given estetik, köttkadaver och likmask, rep och piska ba zzzz. Bara på film fast folk tror att film är på riktigt och nej nej.

Det är sådär: man blir lite mer krökt, folk hör inte vad man säger längre, de ba: Va? VA? Du va sa du?

Asså jo jag gillar faktiskt schlager på riktigt.