Roar

Once upon en tid insinuerade ett Norskt gammalt par att jag var tilbakestående. Folk tror att man är en massa saker. Rättvist iof, jag tycker de flesta är walking, babbling ondska i sin renaste form. Jo jag hade en gång en kompis typ, men jag är Luke Forkgrabber ikväll!
*Lägger värmetryck på skuldran.*
En kristallkrona och inget mer.
Ta dig nu Jesus. Ta det lugnt, jag fattar att du är gay liksom. *Kryper in i ugnen.*
I have been backstabbed baby, yeah. Oh yeah oh yeah.
Snigel. sand. bark. Matjord.
Jag har suttit i Mansons knä. Inte Marilyns då… Vaggats in i en slags mordlusta. Vid Challes barm är jag närd. Vid min dator blev jag nörd. I Oslo blev jag tärd, låter lite zigenare. Luktar citron yes. Skreva så tar jag en bild.

Det är kärring, det är chic. Jag har ingen känsel i benen, ingen känsel i käkarna, magen, låren unt bröstkorgen. Carpe diem folkens.

Hm
Plötsligt är det pinschrar överallt! De faller på sin sötma. De är för vilda för sitt eget bästa, som att kapsla in ur-energi och försöka styra. Man måste vara lite Ceasar så att man kan låta dem springa. De måste få springa, inte i koppel pucko, fritt! Som en liten
pinscherfågel.

Fyra nere, nie to go så att säga.
Det är väl bara att: pump up the jam pump it up pump itpumpitpumpit.
She slurred.
Bonzai bonzai osv.
Jag älskar dig osv.