onsdag 28 november 2012

Progg

Såg just en video med små gula kycklingar som fick sina näbbar avklippta,
i maskiner.
Asså på rullband.
Tappade helt konceptet. Grät. Låg och skakade. Ringde mamma. Hon är bäst.
Skrev till min kille.
Hen är bäst.
Alla jag känner är bäst.
Mitt mellannamn skulle kunna vara "i ständigt behov av tröst" Kajaso.
Men i sanningens namn så finns det ju ingen tröst för den som inte hava tröst i eget bröst.
(patte)
Dagtid är det lättare, på kvällen är det svårt. Att klappa om sig själv och säga till sig att allt ska bli bra, det finns mängder av djur och folk som lider hela satans tiden men om du skärper till dig lite och kämpar på nu så blir det bra.
Det är ändå november männska.
Byt yrke.
T ex.
Gör något. Var arg. Var jättearg. Låt det arga liksom take over och måla naglarna och ba: grrrr.


Gnäll:
Som mens fast värre.

Vanlig tanke hos folk:
Jag vill så gärna vara någon.
(gråter)
Varför är jag inte någon?
(in tears)
Sådär social och brutal.
Inte någon liten tjej.
På taniga beeen.

Mitt råd:
Kämpa på.
Folk kan vara the worst bitch sådär lite till mans, i skolan, på the jobbet - de vill trycka ned en i grytan och shit man pallar inte. Men det får inte vara något som man kan lägga någon vikt vid. 
Heavy overload.

De kan va:
Daddys bitch?
Eller.
Every father is a hero to his son.
Och varje morsa är då en hoe bag för sin dotter?

Aj am serious as Cancer när jag säger att det där med folk som man vill vara och så, alltså deras perfekta liv... På nätet t ex... Alltså vad däljer dem och framförallt:
Vad döljer dem?
Man ser deras skitiga tassar bakom gardin som jävla Ville Vessla typ (åt en semla häromdagen btw).
Bakom det finaste livet döljer sig den djupaste hajen.
Mark my worm.

Häxig ritual.
(trummar på gammal konserv)
Balladen om hur dum i huvudet du är.
Balladen om människor som aldrig kan sluta prata.
(som är dumma).

Respect or die.

Blogg är det mest hatfulla du kan göra, i mina kretsar.
Man måste ju bara älska det.
Skriva om sina dagar för no mans land. Publicera oredigerade bilder från livet i crime city ba;





Välkommen till malmö.

Nej, nu börjar jag knarka.

Kollar Kobra om klass.
Tänker på det där med kulturellt kapital, och socialkompetenskapital... Om folk som har det ens fattar vilken makt och guldiga skogar det innebär. 
Som Hanna Hellqvist i sitt program, som jag ju tycker om, men samtidigt i allt det där de/man ska ha, vill ha och inte kan få så bor det ju välartikulerade människor med massor av vänner och familj och beundrare och egna teveprogram, blobbar, klubbar. 
Som känner sig som outcasts.
Men vad är då de andra? Alltså sådana utan vänner, blobb med läsare, vackra skratt eller bra sociala skills?
Man kan fråga sig.
Idag skulle jag köpa glöggmuggar? Jag ville ha två, med tomtar på. I affären som var av typen Myrorna sa dem att jag var tvungen att köpa hela högen med tomtemuggar. Jag sa nej jag vill bara ha två. De sa att jag kunde ju bjuda på glöggkalas. 
Jag sa att jag inte har några vänner (hold on). För att säga något. 
Så blev de sura. 
Så fick jag två ugly tomtemuggar för en tia.
Ensamglögg.
Sologlögg.
Bitterglögg. Vem dricker ens glögg?

Och man kan fråga sig:
Handlar allt bara om dig typ.
Eller alla?
Vill du med ditt konstnärsskap prata om dig själv eller andra? Eller genom att hänga ut dig själv låta folk eventuellt känna igen sig och må illa?

Så går jag förbi Konsum där det brinner ljus för en hemlös gubbe som blev mördad. Han pratade roligt om folk som har som jobb att slicka frimärken hela dagarna när jag satt och fipplade med frimärken en dag. Han var en sådan där som folk gillade, fast lite läskig. 
För fan för den här staden.
Jag har sökt jobb i en porrbutik.
Kommer kanske inte palla att vara här så länge till.
Vi får se.
(pratar med sig själv)
(ingen bryr sig)

Tyckte förresten att Gardell hade ett fint svar på någons klag om att Paulkaraktären i Torka aldrig yada hej pratade överdrivet:
Jo. Sådana människor finns. Och pojkflickor. Och hår på kroppen. Och pattar. Det är inte dem som är problemet va.
Va.

PoK

Reaktioner:

Inga kommentarer:

Hat