torsdag 29 november 2012

Funny och Alexander


Ser ett genrep på Malmö Stadsteater och tänker på:
Vestibulit.
Och på sådana där skeletthuvuden med käkar som klapprar som ser ut som de skrattar.
Det är inte dåligt. 
Det är heller inte bra, vilket är sämre än dåligt. 
Eller okej jag ska skärpa mig. Det var en enda röra av konstiga regigrepp utan koll på varken form eller innehåll eller såhär: inkonsekventa val mellan dem bägge, märkligt ljus som var ofokuserat och opraktiskt, dålig förståelse av texten, ett misslyckat försök på att översätta en film till teater, ett alldeles för litet spelrum för tidstypiska hår och kläder, ingen spelglädje, alla ville gå hem. Man kan inte skylla på skådespelarna sa jag till någon, you cannot bläjm the actors, fast jo det kan man, också. 
Vi är där med den Finska skolan och man skäms ju. Ba det här är inte typisk svensk teater va.
Eller jo.
En kille från den Finska skolan som påminner om Trötter i Snövit flyr i panik efter en halvtimme.
Och de kommenterar ju också teatern i pjäsen, de kommenterar dålig teater, vilket blir helt fel.
Jag råkar skratta lite högt när en kvinna ska ljugyla (rugguggla) sin dödssorg. Som på filmen. Det känns som att de på scenen också föredrar filmen. Så därför sitter jag och tänker på andra saker.
Fittvärk.
Huvudvärk i sängkammaren är ju definitivt fittsprickor.
Och det grämer mig att kvinnors sexdrajv inte tas på allvar. Som att den inte finns och därför är fittsmärtor inte så farligt.
De vill ju ändå inte knulla.
Fisk.

Jag pantade en fisk en gång.
Men panten gled... ur...

Ibland känns ens omgivning som poliser.

Funny och Alexander.
Ja...
Barndomen kan sannerligen vara ett helvete.

Min första kanin som jag njuter av oralt.
Och man blir passiv av att vänta.

/
Svinet

Reaktioner:

Inga kommentarer:

Hat