fredag 16 november 2012

Lab rat brev från August


Hola.
Je suis lab rat.
In tights.

(utdrag från kommande samling texter)
Livet:
Man släpar sig som Sadako över badrumsgolvet. 
Det blir slimespår. 
Man ser liksom utifrån hur man rinner ned i avloppet.

(KENT)
Varje människa är ett skal.
Borde slängas i soporna.

Man får lust att skrika:
SILENCE!
KENT.
Infidel!

Din empatilösa lilla råtta!



Och jag ser:
Kvinnor som kommer upp ur avloppet.
Glädjen av sällskap.
Det är jag som är Joker.
(färgar håret i fel färg)
Det är inte ens roligt.

De ba:
Åh finaste…
Ditt jävla dreggel som zzzzz.

Och medan vissa röker bort all mening så ligger vi andra och kollar på molnen, de ser ut som… grejs.

Det räcker så.
....

Den 16 november 2012.
Jag heter August Strindberg.
Babbel Babbel.
Bräk.
Det är november (jo det är sant).
Oink.
SD åker nedåt (yes yes yes).
Them rats (alla vi andra) dansar på bordet.
Jag såg en blinkande ren av plast på en lampaffär.
Jag har blåsljud i hjärtat.
Och jag kräver ett lyckligt slut på allt jag ser just nu. Orkar därför inte se kvalitetsfilm ty den drabbar så hårt och ska jämt lalla med förväntningar så man inte får det där lolliga slutet man vill ha. Pallar inte se Hollywoodaction heller ty man förutspår plotten fem minuter in i filmen och spelar bubble shooter resten.
Så då återstår bara tystnad.
Och.
Rihanna gav mig herpes.
One hand washes the mother.
Hon hade inga magiska egenskaper
But one.

Onda dvärgar finns.
Och dåligt självförtroende.
Fittan kan gå sönder.

Aprikosträden finnes.
Också.

Jag skriver på en diktsamling.
Från och med nu är jag inte längre ingen.
Jag är en nolla ist.
I brist på hatad - menlös eller hur gick den där låten nu igen?
Och.
Plastpåsar.
Hänggubbe.
Platshandskar.
Doftspray.

Docka som dör länge och plågsamt.

Och där någonstans pågår livet.
P våffla.
Lajf is like a box of chocolate coated ASS.
Two girls on girls very sexy mama yes!
Ah yes!
En gör musiken och en stånkar på.

Och hur man än vrider och vänder sig så sitter det en gubbbe på toppen som bestämmer allting.
På en sten.
Jag är disney on ice.
På en anka.
Jo.
Om en anka skriker i ditt öra ska den stenas och brännas på bål.
Bobby is back.
Jag har dåliga gener. Tänder, Cancer, Schizofreni, Bonde söker fru, Apa, Nerver, Depressioner, Alkis, Nerver.

Först kom hon.
Så vart hon populär.
Så blev hon tjock.
Nu vet man inte vart hon tog vägen.
Tyngden på dalskidan älskling (kulturtant).

Gatuflicka.

Den lilla sjöjungfrun.
Ta dig i brasan.
Jämmerdal.
Nerver.
Julen 2012 blir julen då alla reser sig upp från slappträsket och ba:
Nej vi orkar inte längre, ni kan dra med er jävla kapitalistiska skitångest, julhandel och SKIT.
Det är inte one man for himself längre.
Det är slut på det nu.
Nu ska vi ha roligt i stället, typ något annat. Vi kramar en gris och…
Visst?

Det där med att leva och andas teater dygnet runt. Hur gör dem?
Eller musik, konst.
Typ inget slöseri med tid på godis och sofflock.
Bara bajs liksom?

Och grejen med att det är en grej att ge ut saker? I en tid där vemsom kan trycka sina egna tröjor, ge ut sin egen bok, pressa sin egen skiva, snickra sitt lilla bord (som Jesus).
Det är väl bara att köra på?
Alltså jo jag menar att all ska, alla kan, alla borde, alla måste faktiskt. Det är en grej alla kan göra.
Jag vill ju bara köra på som vanligt, jävla kulturklimat.
Eller man.
Men sedan jag tillfälligt flyttade in i etablissemangsvärlden så har jag slutat skriva, göra bilder och sliter rätt hårt med att hitta kul i teatern (läs KENTgnölet i tidigare inlägg).
Det finns ju orsaker till det såklart, man ser andra och ser deras framgång, börjar jämföra sig och tappar bort sig och så ryker självförtroendet.
Hej bara.
Plus att man blir bedömd och så.
Gäller att lära sig se förbi det där.
Man måste inte se vad alla andra gör, läsa recensioner, bry sig.
Det är ändå ingen som bryr sig.
Ingen orkar bry sig.
Och så det där tjatet om Dn Kultur.
Vem bryr sig?
Folk vill vara arga på barnvagnar, främmande kulturer och se på teve, det är den hemska sanningen. Ingen orkar ändå... ja ni fattar.

Så då bestämmer vi det. Vi börjar skriva, måla, filma och göra teater igen. Och slutar bry oss om negget (och slutar tjuvläsa underbaraclara mfl för jag börjar bara gråta av avund varenda satans gång även om jag veeet att det är yta och lögner och förskönat. Jag hatar det där livsstilsbloggandet med guldkant som bara är en orgie i självskryt och nästan pornografi för fan, vi måste göra något innan alla bara dör av leda, avund och handlingsförlamning).
Och andas.

Och jo - skulle någon kunna sammanfatta "sju nyanser av grått/honom/dåligt" för mig? Jag orkar inte pluddra genom hela boken men vill ändå hänga med i vad folk gaggar om. Mycket sado va?

Och kärlek.

Reaktioner:

Inga kommentarer:

Hat