Funny och Alexander

Ser ett genrep på Malmö Stadsteater och tänker på:

Vestibulit.

Och på sådana där skeletthuvuden med käkar som klapprar som ser ut som de skrattar.

Det är inte dåligt. 

Det är heller inte bra, vilket är sämre än dåligt. 

Eller okej jag ska skärpa mig. Det var en enda röra av konstiga regigrepp utan koll på varken form eller innehåll eller såhär: inkonsekventa val mellan dem bägge, märkligt ljus som var ofokuserat och opraktiskt, dålig förståelse av texten, ett misslyckat försök på att översätta en film till teater, ett alldeles för litet spelrum för tidstypiska hår och kläder, ingen spelglädje, alla ville gå hem. Man kan inte skylla på skådespelarna sa jag till någon, you cannot bläjm the actors, fast jo det kan man, också. 

Vi är där med den Finska skolan och man skäms ju. Ba det här är inte typisk svensk teater va.

Eller jo.

En kille från den Finska skolan som påminner om Trötter i Snövit flyr i panik efter en halvtimme.

Och de kommenterar ju också teatern i pjäsen, de kommenterar dålig teater, vilket blir helt fel.

Jag råkar skratta lite högt när en kvinna ska ljugyla (rugguggla) sin dödssorg. Som på filmen. Det känns som att de på scenen också föredrar filmen. Så därför sitter jag och tänker på andra saker.

Fittvärk.

Huvudvärk i sängkammaren är ju definitivt fittsprickor.

Och det grämer mig att kvinnors sexdrajv inte tas på allvar. Som att den inte finns och därför är fittsmärtor inte så farligt.

De vill ju ändå inte knulla.

Fisk.

Jag pantade en fisk en gång.

Men panten gled... ur...

Ibland känns ens omgivning som poliser.

Funny och Alexander.

Ja...

Barndomen kan sannerligen vara ett helvete.

Min första kanin som jag njuter av oralt.

Och man blir passiv av att vänta.

/

Svinet

Progg

Såg just en video med små gula kycklingar som fick sina näbbar avklippta,
i maskiner.
Asså på rullband.
Tappade helt konceptet. Grät. Låg och skakade. Ringde mamma. Hon är bäst.
Skrev till min kille.
Hen är bäst.
Alla jag känner är bäst.
Mitt mellannamn skulle kunna vara "i ständigt behov av tröst" Kajaso.
Men i sanningens namn så finns det ju ingen tröst för den som inte hava tröst i eget bröst.
(patte)
Dagtid är det lättare, på kvällen är det svårt. Att klappa om sig själv och säga till sig att allt ska bli bra, det finns mängder av djur och folk som lider hela satans tiden men om du skärper till dig lite och kämpar på nu så blir det bra.
Det är ändå november männska.
Byt yrke.
T ex.
Gör något. Var arg. Var jättearg. Låt det arga liksom take over och måla naglarna och ba: grrrr.

Gnäll:

Som mens fast värre.

Vanlig tanke hos folk:

Jag vill så gärna vara någon.

(gråter)

Varför är jag inte någon?

(in tears)

Sådär social och brutal.

Inte någon liten tjej.

På taniga beeen.

Mitt råd:

Kämpa på.

Folk kan vara the worst bitch sådär lite till mans, i skolan, på the jobbet - de vill trycka ned en i grytan och shit man pallar inte. Men det får inte vara något som man kan lägga någon vikt vid. 

Heavy overload.

De kan va:

Daddys bitch?

Eller.

Every father is a hero to his son.

Och varje morsa är då en hoe bag för sin dotter?

Aj am serious as Cancer när jag säger att det där med folk som man vill vara och så, alltså deras perfekta liv... På nätet t ex... Alltså vad däljer dem och framförallt:

Vad döljer dem?

Man ser deras skitiga tassar bakom gardin som jävla Ville Vessla typ (åt en semla häromdagen btw).

Bakom det finaste livet döljer sig den djupaste hajen.

Mark my worm.

Häxig ritual.

(trummar på gammal konserv)

Balladen om hur dum i huvudet du är.

Balladen om människor som aldrig kan sluta prata.

(som är dumma).

Respect or die.

Blogg är det mest hatfulla du kan göra, i mina kretsar.

Man måste ju bara älska det.

Skriva om sina dagar för no mans land. Publicera oredigerade bilder från livet i crime city ba;

Välkommen till malmö.

Nej, nu börjar jag knarka.

Kollar Kobra om klass.

Tänker på det där med kulturellt kapital, och socialkompetenskapital... Om folk som har det ens fattar vilken makt och guldiga skogar det innebär. 

Som Hanna Hellqvist i sitt program, som jag ju tycker om, men samtidigt i allt det där de/man ska ha, vill ha och inte kan få så bor det ju välartikulerade människor med massor av vänner och familj och beundrare och egna teveprogram, blobbar, klubbar. 

Som känner sig som outcasts.

Men vad är då de andra? Alltså sådana utan vänner, blobb med läsare, vackra skratt eller bra sociala skills?

Man kan fråga sig.

Idag skulle jag köpa glöggmuggar? Jag ville ha två, med tomtar på. I affären som var av typen Myrorna sa dem att jag var tvungen att köpa hela högen med tomtemuggar. Jag sa nej jag vill bara ha två. De sa att jag kunde ju bjuda på glöggkalas. 

Jag sa att jag inte har några vänner (hold on). För att säga något. 

Så blev de sura. 

Så fick jag två ugly tomtemuggar för en tia.
Ensamglögg.
Sologlögg.
Bitterglögg. Vem dricker ens glögg?

Och man kan fråga sig:

Handlar allt bara om dig typ.

Eller alla?

Vill du med ditt konstnärsskap prata om dig själv eller andra? Eller genom att hänga ut dig själv låta folk eventuellt känna igen sig och må illa?

Så går jag förbi Konsum där det brinner ljus för en hemlös gubbe som blev mördad. Han pratade roligt om folk som har som jobb att slicka frimärken hela dagarna när jag satt och fipplade med frimärken en dag. Han var en sådan där som folk gillade, fast lite läskig. 

För fan för den här staden.

Jag har sökt jobb i en porrbutik.

Kommer kanske inte palla att vara här så länge till.

Vi får se.

(pratar med sig själv)

(ingen bryr sig)

Tyckte förresten att Gardell hade ett fint svar på någons klag om att Paulkaraktären i Torka aldrig yada hej pratade överdrivet:

Jo. Sådana människor finns. Och pojkflickor. Och hår på kroppen. Och pattar. Det är inte dem som är problemet va.

Va.

PoK

Inköpslista

Om jag inte är här så finns jag på min TUMBLR (knapp uppe till höger). Mycket att göra nu, men laddar upp inspo och annat krafs där för att hålla peppen igång.

Text kommer snart.

Puss och kram

Lantliv

Jag är Batman.

Släng (wrap) dina armar runt mig, please.

Meee.
(meow)

Bara me.

(drar sig i skägget)

Varför göra listor med musik, jag förstår inte?

Idag leker vi fifties housewajf, matar höns, kokar soppa på hemgrodda grönsaker, sitter på en soffa i ett ljust antroposoffrum.

Handen invirad i toapapper, ser solen tråckla sig igenom moln som små tomtar, äter katt (meow) till lunch bara för att vi kan.

Waiting for the man.

Blöding.

Bleeding.

(drar sig i skägget)

-There was a time I would have lost my heart to a face like yours.

And you, no doubt, would have broken it.

[suddenly the son grabs the knife from the soldier holding him and stabs Ravenna in the stomach, she pulls out the knife without a drop of blood]

Ba inga fler I love you:s nu.

Jag är Batman.

Det här är action.

Inget mer bjäfs. Nu kör vi.

Sverige.

Tillsammans bygger vi en nalle.

En stor.

Dagens filmtips:

Whip it.

Och så den här musiken på det:

På facebook:

Jag ska köpa följare för pengarna.

Och vingar.

Och tiggare.

Äta gioudis (godis på skånska).

Banta la mera.

"Och så måste hon kämpa".

(till Jens Lekman)

Och dagdrömmar om ett bättre liv sätter käppar i hjulet för det verkligt riktiga livet.

(matar hönsen)

Fatta! Jag har matat höns.

Beep.

Beep.

And a clown.

Och när jag skriver att saker inte är en grej så är det menat till mig, för att jag inte ska vara rädd för att göra grejs.
Och till den som behöver.

U got the löv.

Lab rat brev från August

Hola.

Je suis lab rat.

In tights.

(utdrag från kommande samling texter)

Livet:

Man släpar sig som Sadako över badrumsgolvet. 

Det blir slimespår. 

Man ser liksom utifrån hur man rinner ned i avloppet.

(KENT)

Varje människa är ett skal.

Borde slängas i soporna.

Man får lust att skrika:

SILENCE!
KENT.

Infidel!


Din empatilösa lilla råtta!


Och jag ser:

Kvinnor som kommer upp ur avloppet.

Glädjen av sällskap.

Det är jag som är Joker.

(färgar håret i fel färg)

Det är inte ens roligt.

De ba:

Åh finaste…

Ditt jävla dreggel som zzzzz.

Och medan vissa röker bort all mening så ligger vi andra och kollar på molnen, de ser ut som… grejs.

Det räcker så.
....

Den 16 november 2012.
Jag heter August Strindberg.

Babbel Babbel.

Bräk.

Det är november (jo det är sant).
Oink.

SD åker nedåt (yes yes yes).

Them rats (alla vi andra) dansar på bordet.

Jag såg en blinkande ren av plast på en lampaffär.
Jag har blåsljud i hjärtat.

Och jag kräver ett lyckligt slut på allt jag ser just nu. Orkar därför inte se kvalitetsfilm ty den drabbar så hårt och ska jämt lalla med förväntningar så man inte får det där lolliga slutet man vill ha. Pallar inte se Hollywoodaction heller ty man förutspår plotten fem minuter in i filmen och spelar bubble shooter resten.
Så då återstår bara tystnad.

Och.

Rihanna gav mig herpes.

One hand washes the mother.

Hon hade inga magiska egenskaper

But one.

Onda dvärgar finns.

Och dåligt självförtroende.

Fittan kan gå sönder.

Aprikosträden finnes.

Också.

Jag skriver på en diktsamling.

Från och med nu är jag inte längre ingen.

Jag är en nolla ist.

I brist på hatad - menlös eller hur gick den där låten nu igen?

Och.

Plastpåsar.

Hänggubbe.

Platshandskar.

Doftspray.

Docka som dör länge och plågsamt.

Och där någonstans pågår livet.

P våffla.

Lajf is like a box of chocolate coated ASS.

Two girls on girls very sexy mama yes!

Ah yes!

En gör musiken och en stånkar på.

Och hur man än vrider och vänder sig så sitter det en gubbbe på toppen som bestämmer allting.

På en sten.

Jag är disney on ice.

På en anka.
Jo.

Om en anka skriker i ditt öra ska den stenas och brännas på bål.

Bobby is back.

Jag har dåliga gener. Tänder, Cancer, Schizofreni, Bonde söker fru, Apa, Nerver, Depressioner, Alkis, Nerver.

Först kom hon.

Så vart hon populär.

Så blev hon tjock.

Nu vet man inte vart hon tog vägen.

Tyngden på dalskidan älskling (kulturtant).

Gatuflicka.

Den lilla sjöjungfrun.

Ta dig i brasan.

Jämmerdal.

Nerver.

Julen 2012 blir julen då alla reser sig upp från slappträsket och ba:

Nej vi orkar inte längre, ni kan dra med er jävla kapitalistiska skitångest, julhandel och SKIT.

Det är inte one man for himself längre.

Det är slut på det nu.

Nu ska vi ha roligt i stället, typ något annat. Vi kramar en gris och…

Visst?

Det där med att leva och andas teater dygnet runt. Hur gör dem?

Eller musik, konst.

Typ inget slöseri med tid på godis och sofflock.

Bara bajs liksom?

Och grejen med att det är en grej att ge ut saker? I en tid där vemsom kan trycka sina egna tröjor, ge ut sin egen bok, pressa sin egen skiva, snickra sitt lilla bord (som Jesus).

Det är väl bara att köra på?
Alltså jo jag menar att all ska, alla kan, alla borde, alla måste faktiskt. Det är en grej alla kan göra.
Jag vill ju bara köra på som vanligt, jävla kulturklimat.
Eller man.

Men sedan jag tillfälligt flyttade in i etablissemangsvärlden så har jag slutat skriva, göra bilder och sliter rätt hårt med att hitta kul i teatern (läs KENTgnölet i tidigare inlägg).
Det finns ju orsaker till det såklart, man ser andra och ser deras framgång, börjar jämföra sig och tappar bort sig och så ryker självförtroendet.
Hej bara.
Plus att man blir bedömd och så.
Gäller att lära sig se förbi det där.
Man måste inte se vad alla andra gör, läsa recensioner, bry sig.

Det är ändå ingen som bryr sig.

Ingen orkar bry sig.

Och så det där tjatet om Dn Kultur.
Vem bryr sig?

Folk vill vara arga på barnvagnar, främmande kulturer och se på teve, det är den hemska sanningen. Ingen orkar ändå... ja ni fattar.

Så då bestämmer vi det. Vi börjar skriva, måla, filma och göra teater igen. Och slutar bry oss om negget (och slutar tjuvläsa underbaraclara mfl för jag börjar bara gråta av avund varenda satans gång även om jag veeet att det är yta och lögner och förskönat. Jag hatar det där livsstilsbloggandet med guldkant som bara är en orgie i självskryt och nästan pornografi för fan, vi måste göra något innan alla bara dör av leda, avund och handlingsförlamning).
Och andas.

Och jo - skulle någon kunna sammanfatta "sju nyanser av grått/honom/dåligt" för mig? Jag orkar inte pluddra genom hela boken men vill ändå hänga med i vad folk gaggar om. Mycket sado va?

Och kärlek.