söndag 20 november 2011

Tjo unt ho

Post jobba som en jävel syndromet.
Sitter helt orörlig och känner värken i lederna. Alltid en blandad grej det där, man är glad att man klarade det, samtidigt sorgsen för att det är över.
Ty det roligaste är ju att hoppa runt där och tjattra. Och igår var fantastiskt! Började med en blackout, sedan blundade jag bara och hoppade och försökte fippla in publiken som gick från svagt förvirrade till gapskrattandes.
Det var fint, och jag behövde det.
Jag upprepar: behövde det. Efter en höst av ensamhet och opeppiga människor som skriver pjäser om ens hem och efterföljderna av det och annat oknytt man borde slå, I freakin needed att få känna mig som king en stund.
Och folk säger snälla saker.
Och jag lade ned massor av tid. Massor. För en vecka sedan låg jag i en hög och grät, haha, igår innan föreställning satt jag fan och vaggade, trodde inte jag skulle palla.
Men trots alla timmar mol alena och uteblivna kvällar med folk och rädsla och saker så känns det sjutton värt det. Och det finns fina människor som alltid hejar på, hjälper och peppar just när man behöver det som mest.
(fiol)
Sorry för min blödighet men asså… bare with mig. Ibland får blogginlägg vara banala som satan.

Har inga bilder tyvärr men föreställningen blev filmad och nu ska jag deffa upp mig och försöka sälja eländet vidare (ja igen) så håll ögonen öppna eller kontakta mig ifall ni har en spelplats eller festival och behöver ett timslångt Titanic something.

Puss/
Stina

Reaktioner:

Inga kommentarer:

Hat