fredag 4 november 2011

Blogg

Sagokassett. 

Snubbla ner en bandspelare och bröla GRIS.
Kuk.
Spränga en konfettibomb och ba antiklimax antiklimax antiklimax. 
Beep beep beep.
Must.Plåga.Lady.Gaga.

Virvelstorm.
Vi ska ställa lite frågor.
Såhär: finns det en morgondag? Och om det gör det finns det då en mening med den då? Och ifall det finns en poäng med den vad är då poängen? Eller nåt.
Äh vafan vi ba kör.
Maggio. Länge.
Stora vemodet dot com.

Daska den i bordet dot com ba: BLAM!

Det glamourösa självmordet i en pool.
Konfettiregn.
Skeletor är God.
Scum manifestet var en underdrift.
(gräver runt i munnen, hittar något)
Trolleri!

Står i Polen och pratar om förvandling: 
Sådär så blir man något helt nytt ba poof!

Du är mig lika kär som livet.
Bla bla the mörkret i mitt hjärta.
Not even darkness lasts forever dinosaur skräcködla hej.
Tack vare DITT veka hjärta kommer vi ruttna bort här.
Jag har aldrig fått ett kärleksbrev i hela mitt liv.
There shall never be another dawn.

Nu är jag Titanic.
Tutar, får ont i knät, sjunker.
Äckliga hora.
Det här är min bild av kärlek.

Im da shit!
Glasstrut i pannan unicorn golfbil. Inuti dig finns någon som vill out. 
Som inte okar allt bull, som vill lyssna på Foo fighters och va ifred. Äta pizza och säga fel saker och gå in i glasdörrar. Skratta åt komedier med Hugh Grant. Vara free.
Asså free. Släpp dig free för satan. Sedan är du borta ändå och ingen hade tiiid att bry sig ifall du var skämmig eller ej.
Ingen har tiiid att bry sig om ett skit.
Alla är så ansträngda Master, vad ska jag göra?

Så satt jag och läste en sorglig sak i Ann Heberleins Det var inte mitt fel, något om en film där en liten pojke blev utsatt för sexövergrepp och frågade ut i luften: är jag en människa? 
Plötsligt känner jag en kropp ganska nära och shni schna schnappi das kleine krokodil så tar en gubbe tag i min bok o börjar vråla: Den HÄR boken är bra den, bra är den boken, jättebra bok men du läser den FEL, såhär ska det va. 
Så vände han den upponer.
Biouk. 
Bouk.

Har lust att skrika filmrepliker som:
-Oh the pain! The pain of it all. 
Ta mig för pannan och hosta blod och sedan:
-You are dead to me boy. Dead dö död.
Women are dead to me boy. Dead deaddead.
Children are dead to me boy. Dead. Dead.
Boy are dead to me boy. 
Rat is dead.


Jag har inte varit mänsklig på 200 år.
Why would I lie.
Grannarna tycker att jag är konstig.
Tror jag.
 /
Monster

Reaktioner:

6 kommentarer:

  1. Man behöver inte vara mänsklig. Jag har alltid tyckt att det är märkligt att man rättar till sminket när man gråtit. Jag hade en kort relation med en man, eller vi sågs två gånger, när han gick mitt i natten förklarade han att allt han hade kunnat tänka på medan han var med mig var färgerna på mina väggar. I mörkret är allt färglöst. "Peach" frågade han uppriktigt. "And the ceiling must be seafoam green." Du är bättre än människorna Stina.

    SvaraRadera
  2. Vojne, J - shit så fint skrivet! Det är nog det snällaste någon skrivit till mig nånsin ever. Visserligen har jag inte som ambition att vara varken över eller under, snarare lite vid sidan av men ändå - tack du, det var den finaste komplimangen.

    Och färgblinda män verkar vi ju stöta på här i världen! Dig hälsar dem iaf på, även om man kanske helst bara hade velat behålla en fin tanke om dem ist.
    Om man kunde stå ovan trivialiteter som desperata bekräftelse o krambehov, förnedring av sig in the name of nån slags löv och en känsla av att inte riktigt finnas på riktigt när dessa behov och känslor aldrig får vara glada, lugna och fria...
    Alltså när man kan simma över dem, titta ner och ba: mwahaha.
    Då är man nog mer än human
    (fast då är man säkert nog död iofs).

    Och slutligen: man ska låta sminket rinna, absolut. Folk borde gå runt som de ser ut egentligen, som tvättbjörnar med rännor av mascara längs kinderna. Mer sådant.
    Och mer dig!

    Kram och klapp/
    Stina

    SvaraRadera