Intrigant

En liten pow pow.

Med gänget?

Lotta på Liseberg och så du och så jag och vahetere... 

Kära sommarsverige.

Ni minns scenen från den där filmen när De Niro smashar sönder en karl med ett basebollträ?

Upplever just idag att livet är som basebollträdet. 

Och jag är en karl.

Du med. Och jag med.

Igår satt en kvinna mittemot mig och sa att hon inte ville leva längre.

Så grät vi lite.

Jag bjöd på bullar, hon gav mig rosa strumpor.

De skar visst halsen av hennes snubbe.

Så blir hon deporterad hela tiden.

En gång kom ett gäng poliser och drog in henne i ett rum…

I hennes kök fungerar inte spisen, här alltså. Och de skulle komma och fixa den för någon vecka sedan… Fast de hälsade att vattnet gick bra att dricka så länge.

MEEEN FAAAAAN SVERIGEEEE! 

Här ligger folk med dödliga minnen och vill dö i små kalla skabblägenheter och så skickas de med tåg hit och dit till nya skabblägenheter.

För att dö lite.
Deras barn strösslas ut lite här och där, liksom deras små hjärtan och deras lilla glädje.

HÄÄÄR!

Överallt.

Jag tog med hennes dotter på köpcentrum, vi sprayade ned oss med överklassparfym och spillde nagellack på fina golvet.

Hennes pojkväns kompis hade sagt att hon såg ut som en hora, då slog hennes pojkvän ut ett par tänder på honom.

Ba punkt.

Den här bloggen är idag en såndär dagboksblogg.

Japp...

Och tack för blogginlägget, det värmde. Som en kall fisk i hjärtat en grå novemberdag när man går barfota i Akalla och letar efter pengar till nudlar medan en kille slår in tänderna på en, ungefär.

Det var väl allt.

 /Shalali shalala

Strauss Khan