Åh Snape!

Ligga och drunkna i en uppblåsbar barnpool (blubb). 
Känna sig utbytbar som värsta tjejen.
Till skräckfilmsljud.

Var förvirrad be very confused.

Du är träskmonstret i din egen lilla pool av plastic.

Din värsta skräck.
Eller:

(blunda och läs)

Låt oss drunkna i en uppblåsbar barnpool och se tiden försvinna.

Gå väck tid.

Så kan andra få längta efter dumledag bäst de vill. Det är bara de som inte upplevt smärtan som söker den, visst.

De som vill hugga sig i hjärtat så att de känner nåt, det räcker inte med ord, det krävs sharp knives. 
Vi andra vill gärna ha det ganska i fred, dricka kaffe och peta tårna istället. Mota bort döden och depp med en liten pinne.

Men tack för sista filmen Harry, shit vad fin den va. Jag tycker den var perfekt, nästan ända till slutet. Det var som finalen på Buffy, sådär som man vill att det ska sluta, fast alltså innan det där allra sista, de kunde ha skippat det. Finalen på Angel är också fin förresten men den lämnar en mer uppriven och sårig...

Spoiler varning.

Harry Potta is no more eller vuxen i ett fettigt äktenskap, undrar vad han jobbar med?

Man satt framför Harry och tänkte: åh nej jobbigt läge shit nej jobbigt läge men shit jobbigt läge.

Så vart det lite för mycket. Så vart det slut.

Men åh Snape!

Snape och hans tears med alla minnen. 

Och de där soldaterna av lera och sten. 

Så mycket fint! 

Den Ukrainska drakens breakout från banken.

Bästa filmen på länge.

Och jag är inte alls Voldemort, jag är Snape (i cykelbyxor) och jag körde just förbi en överkörd rävunge, den såg ut som min hund. Det kändes tungt på alla möjliga ställen. 

Min hund är min fred på jorden, sådär som löv är i sådana där filmer. Det som den onda inte har eller ens kan förstå, det där som gör kärlekslösa varelser fulla av längtan efter att ha sönder.

Åh Snape!

Nej, jag har inte läst de sista böckerna.

Och det är svårt att köra bil på natten här när solen är i ögonhöjd och man bara kan gissa vars vägen är. Insekter splattras mot rutan och jag längtar efter mörker, fast inte i bröstet utan i ögat, bara lite.

I bröstet är det ont mest.

I perish eller I am perished (kan man skriva så?)

På ödslig ö.

Känns så. Som en jävel.

En jävel i cykelbyxor. 
Får lust att utbrista saker som: Oh for heavens sake. Good heavens. För bövelen. Gloomy windows. 

I am perished. 
Washed upp på stranden.  

Jag är inte Voldemort nej.

Jag är Snapes tårar.

Nej, jag är Långbyxan (Longbottom).

Eller River Phoenix i På drift mot Idaho med gammalt snorpapper. 

James Dean i Öster om Eden. 

I pariserhjulet runt runt. Jag är Error.

Den som du byter bort fort som ögat.

Såhär har jag lärt mig:

Den som vill ha ont gör ont, 
och jag älskar kloka banala sagosanningar och sagobokslogik! 
Det där med att man säger det folk måste höra även om det inte är sant, så att de gör rätt, nästan dör till och med. För att de hade en del inuti sig som behövde offras.

Ett horkrux?

Broiler alert.
Eller så att man räddar sig själv, även om det kostar blod och lunga.

Och så gillar jag det där med att du kan bära vadsomhelst för påsen är större på insidan.

Jag kan bära skitmycket inuti, organ och feelings och popkulturreferenser som skulle kunna fylla ett helt tvåmannatält. Dvd-boxar med Buffy och Harry Potter.

Går det?

Jag önskar jag hade ett stort storasyskon nu som kunde splattra bort alla insekter från min inre vindruta. Di sma undar jordi.

Metafor.

Svinet har lite ont. 

Jag går på allt. 

Men tack för sista Harry.

/El diabollo