Jävla kilklack

Kilkackens tid borde ha varit förbi för tre år sedan. Man snubblar ju bara runt i dem, viker fotlederna i onaturliga positioner åt sidan.

Såsom med romantiken.

Snubbel och hej!

Jag är obildad, har inte ens gått gymnasiet.

Så dra mig långsamt baklänges på en lerig åker med en gag-boll i käften. Doppa mig i vätesusperoxid och brunkräm och ge mig fillers i läppen, fillers i kinden, fillers i fittan? Delfinraka min lekamen och låt mig hoppa med ett oink genom brinnande ringar, sätt mig på ett random café i Stockholm med en tub Idomin och en burk vaselin och ett paket kondomer så ska jag nog tjäna landet.

Förälskelse är en form av demon possession, man kan inte kasta ut den. Hämnaren från Proust eller nåt. Man ba: nej jag hatar romantiken, så tre sekunder senare: ramla ned för trappan bumsi bumsi bums. 

Det där med att bygga en bild slash tycka om en bild slash bli förvirrad och tappa fokus lite. Även på håll va, eftersom förväntan är av glädje byggd som musik av Little Lindförs. Och jag tänker alltid: jovisst säkert bra för andra men jag är inte av den skogen. Jag är inte flickmaterial, inte ens materia, ännu mindre kvinna, jag är en stenad medeltida häxa. 

Jag måste nog börja knarka.

Och visst börjar man hata ordet performance nu? Folk slänger ur sig det om vadsomhelst nuförtiden. Som ”visa pattarna” ungefär.

Hej jag ska göra perfårmens… 

Visa pattarna!

Eller teater liksom. 


Teater är en skanky ass hoe.

Har idag gått omkring i fint men lite påtvingat sällskap i slomo under gigaträd och allergisnuvat mig fram mellan blommor i sjutusen nyanser. Stod under ett par lyftkranar lite för länge.

Bra jobb.

Man är över alltihopa som Gud med ett potentiellt livsfarligt vapen i tassarna. Kan skapa hus till familjer eller undergång och kaos.

Låter roligare än pörfånmarch iaf. 


Pärfåmans...

Försöker hitta arbetsro men glömde nycklarna till arbetsrummet. Jag tycker blobben blir blek utan bilder.

Pekfårmens.

Spela dragspel med foten och tänderna och varför förorsaka en enda liten stilla flirt.

Sprutfobi.

Man börjar anpassa sig till andra tidszoner.

Mina ögon är bara mos faktiskt. Har en lugn känsla av att jag väntar något fint. Och man blir fin i vissas ögon, och hemska paddan i andras. Man är bara en liten tygvante egentligen, utlämnad till folks olika infall och prylar.

Men det är väl samma för alla.

(same for all)

(samisk performance) 

Straffknulla mig hit.

Han var en posör.

Gammelsmurfen.

Beyonces nya låtar är inge bra, men hon är fortfarande vackraste flickan i byn. Om namaha shiva. Eller som Bob säger: att jag lever på natten gör min hy inflammerad.

Igår såg jag en reinkarnation av min pappa som barn på bussen. Han pratade engelska på ett slött sätt och bläddrade i en vapenkatalog. Sa till sina päron att han skulle skaffa sig en AK-femma och förklarade detaljerat hur de fungerar.


Sexton miljoner vapen i jemen.

Tre invånare.

Jag gick runt i rosa prinsessklänning.

Folk är läskiga. Man sätter sig fort i underläge. Men man måste förstå att de troligtvis också är skrajja och vara snäll med dem. Och man tror att man är fin i en chockrosa klänning.

Även du min Brutus va.
 Och du kan alltid bli nummer ett. 

Eller nummer fem.

Ännu en inställd social aktivitet med förevändning om att mummel mycket att göra fast egentligen inte alls. Nej bara det potentiella mötet med den där jävla… Så trött på det här!

Om du någongång får en chans att välja egotrippen eller lugn och ro – välj lugnet! För andras skull.

Annars kan det bli jobbigt för dem att känna sig glada i sina små städer.

Jävla yrke!

/Mamma