1993

Ord är så tjatigt. Tjöta på liksom! Men ingen vill ju handla aktion på livets Konsum längre, alla trivs i skrivgrottan med att pennfajtas.

Själv tänker jag att kloster nog är bäste dräng.

Eller kollektiv.

Eller att logga ut.

Jag:

I WILL be Phohpular.

I will be bebopular.

Im gonna geeet there occular.

I will be stuck with otur, den "limmar" på mig, står över min säng och hostar ned i halsen.
Mina memoarer skall nog heta: Linda Blä. Eller Linda Bluärgh.

Jag har inte råd att leva, det är för dyrt. Men så som i sagorna så ej in life.

Drip drop.

Sjukt uttorkad också, någon hade en bra liknelse: som att vara en glad och god vindruva som blir trampad på.

Men det är schönt. 

My ass (min röv på engelska).

Man är pompös.

Prancing around (snubbar på engelska). Man blir pompös av stora feelings, och sådana kommer ju bara: swoosh och liksom tar över folk.

Men se folk som en present. 

Och snubbar som ett straff.
Hej, värmen från en annan människa osv, är något man måste förtjäna va. Gärna fråga innan, typ: är det okej om jag tallar på dig? Är det det? Är det okej om jag lägger mig på dig? Sådär gnick gnick...

Man ska sprattla till det. 

På en trasig madrass i Minsk.

Livet är hårt. Människor är mjuka. 

Aye savvy.

Och efter att ha plågat stackars vänner (och er) med texter av gnöl har jag klätt ut mig till en arg jävla kärring och spelat synth och limmat lego. Man kan inte ligga o virra bara, man kan inte det.
Savvy?

Jo det här var det första jag såg av Polly, jag var fjorton, fast som nu egentligen. Polly är mitt livs stora löv tror jag, den bleknar näver. Vissa gubbiga dagar är det så bra att krama Polly lite och vakna till liv i benen med ett fock och ett you.
Asså inte specifikt you då men andra.
/
Gröna Lyktan