tisdag 16 mars 2010

Visa pattarna!

Hej idag hade jag tänkt att skjuta mig med en Kkk-pist i foten, men först ett pepptips:
Läs senaste numret av Bang.
Jag kände igen mig så mycket att det gjorde ont i håret, det kommer du också att göra. Särskilt om du är en såndär NÖÖRD.
De är så jävla bra på att uttrycka tankar i/på Bang. Att försöka förstå grejer, att inte vara så noga med att förklara. Det känns FRÄSCHT. Jag vill vara kompis med alla i den tidningen.
Köp BANG.
Do it.

Men
så har jag läst lite slajmiga bloggar där folk försöker hamra in pladder om att bloggar – det gör bara människor som inte äger något hantverk som att kunna spela gitarr som jag t ex. Folk söker bara kärlek och bekräftelse, det är tomt mannen tomt. Meningslöst tomt.
(Snacka om att skjuta sig i foten de luxe)
Undertext: jag vet bättre än ni, jag är en del av etablissemanget så därför kan jag hävda mig. Läs det här och må dåligt. Läs det här och älska mig. Alla andra är onödiga men please love me.

Många köper ju det där också, det är dyrt.

Jag jobbar med meningslösheten ganska ofta, ja jepp jess.
Meningslös kultur – den är ju runt oss hela tiden, som rymden, den är där som elakartade magbakterier, lev med den.
Jag tycker också att väldigt mycket idag är tomrumsonani, folk försöker fylla inget med ingenting. Ja det gör ont i ögonen att se Hollywoodfruar liksom, särskilt när de beter sig som gubbar fast värre. Men det är väl intressant att försöka reda ut meningslösheten ist. för att döma ut den.

Du är ju ganska tom själv broder, om du inte ens kan se vilket hamsterhjul du joggar runt i, bara för att andra gubbs o tants gillar din musik eller tavlor eller dans eller teater så betyder inte det automatiskt att du är full av mening. Fåfängt att tro att bara för att något köps så har det ett värde, hehe (snyggt där Stina)
Folk ger bekräftelse av en mängd olika anledningar, ibland för att få den själv. Folk smickrar också av olika anledningar (oftast handlar det väl om att dom vill ligga bara). Och många förförs av smicker och slutar att tänka eller rannsaka sig själva ba: Hej jag är det stora manliga geniet Percy the lightning thief.
Asså man borde väl bli misstänksam när alla: Oh yeah! Viii love you! Man kanske borde tänka att kniven i ryggen inte är så långt borta då.
Eftersom jag är rätt så gammal som någon vackert påpekade i helgen, så har jag varit med om just det där: Hyllas för att sedan sänkas. Efter det tar man åsikter om ens arbete med en nypa salt. Man blir inte mindre ledsen eller glad iof, men man vet att det snabbt kan vända.
Jag har även i vardagslivet vart med om gubbe som först ba: Åh Gud vad bra! Creddelicredd där asså.
För att sedan efter ett hysteriskt bråk om gud vet vad där vi inte blev bff:s utbrista:
Shit vad allt du gör är skit!
Inte: jaha vi kommer inte överens det var tråkigt utan: Du lyssnar inte på mig ergo du suger din kärring.
Eller vänta, det där har hänt ett antal gånger faktiskt.
Egentligen kräver alla att man ska vara glad, söt och tacksam.
Där är jag lite smartare ty jag tycker fortfarande att hans konst är fin även om han är ett as.
Objektivitet.

Vad vill jag med detta? ingen satans aning.

Men!
Jag har vett nog att förstå att mycket av det jag skriver är fullständigt ointressant. Att bilderna och videorna är slarviga femminutersprojekt som är svåra att begripa om man inte är inne i mitt huvud.
Jag känner dömande blickar.
Jag känner att jag har fastnat lite.
Jag upplever (ahah) att jag triggar igång endel konstiga människor att skriva t ex: Tjena horan! till mig (som att det är okej liksom). Eller snåla bekanta att skrocka: ja haha samma bild om o om igen, suck.

Blogg är lite sådär: HEJ VÄRLDEN jag finns! Det går fort. DIY kulturen är vacker och ganska så jämlik va?
Jag tycker om det.
Och jag hatar det.

Å andra sidan känns som att väldigt många människor har en så stor prestigeångest vad gäller sitt skapande att de hellre låter decennierna flyta iväg än att de producerar texter, musik och bilder. Typ: nämen varför ska jag.
Och det är ju ofta gnälliga människors fel. De som ba: men nu har ju jag spelat gitarr sedan jag var fem, så kommer nån jävla Anton Maiden och skrålar på datan. VAFAN!

Men läääs konsthistoria!
Kom igen släpp loss och släpp fram. Vi har det för jävla bra i det här landet, det finns plats för flera.
Rannsaka ditt gnäll, vad handlar det om egentligen?

Jaja.
Jag skulle vilja vara en peppare.
Skulle vilja säga: Blomstra som en liten tulpanbukett! Gör din skit. Det kanske suger men vad gör det om hundra år?
Så jag säger det.
Tänk såhär:
Vad hade Buffy gjort?
Eller.
DOM har en särskild uppgift för dig.
Visst, man är skör, man får ångest av vissa blogginlägg och åsiktsbajsare, och av folk som tror att man är knäpp för att man gör ”knäpp” konst, och killar som glor aggressivt på en när man sitter och youtubar.
Och bubbleroom.se
Och vad gör det om hundra år?

Men jag vill pausa bloggjäveln nu och fokusera på mitt hantverk som en tråkig jävel. Säger som JennyMaria, jag har surfat för mycket på arbetstid, måste styra om lite. Är ju min egen chef och chefen är sur nu.
Så jag pausar bloggen med ett brooms. Det sista på ett tag får bli en slags presentation om vad mitt nästa projekt ska handla om (ehm ska bara göra den först).
Detta kommer säkert att misslyckas ty:
1. Jag har dålig karaktär.
2. Jag kommer att inse att jag fallit för gubbgnället och i ren revolt börja blogga igen som en jävel.

Och till de sura gubbsen:
Jag är glasbiten i din kyckling.

Kärlek/ Svinet

Reaktioner:

Inga kommentarer:

Hat