En juldikt

Klipp klopp.

Klipp.

Klopp.

Frosty the snöman.
(lägger en värmande tass på pannan)

-Det brukar alltid ordna sig. 
Man får tänka så.

Det brukar vahetere gå bra.

Och man måste ju jämföra. Tänk på Demi Moore t ex. eller Lindsey…

You got the löv.

Yei yeah.

Man måste göra utan att bry sig om vad folk tycker.

Visa pattarna om man vill det.

Gå hem tidigt.

Låt barnen komma till mig!

Yei yeah.

Det finns kungsgran och så finns det skabbig fattigmans dricker inget vatten barrar alla barr på en gång arbetargran.

Säger mamma.

Say mama!

(teve)

Amy Diamond sprattlar in på scen med 180 barn runt sig ba:

-Bitch dont kill my vibe.

Vi bullar upp lite nu med en liten brasa.

Hej.

Det är jag som är Mikael Wiehe.

Formen är berättande.

Kring lägerelden med en gitarr.

Blandat med utbrott.

(håller upp ett gäng mjukdjur)

Det här är vad vi ska äta.

Det är jag som är skelettkvinnan.

Aj däns mit the dead.

Diamanda Galas.

Och Morrissey.

Åmar mig mot saker.

Du är så härligt udda.

Din gamla skata.

Nu skulle det egentligen komma ned en hink med blod från taket. 

Eller asså en tunna. 

Med grisblod.

Och blodfyllda ballonger.

Och sedan skulle hela rummet sprängas. 

Fast vi skulle ha kastat oss som Bruce, ba in i väggen.

(pretto hej) 

Fast det finns ingenting utanför.

Skellettkvinnan:

Nowhere to run.

Hoppar ned i en grav.

Moist.

Dörrspringarslasherfars.

Du kan låta så sur på telefon.

Jag blir osäker.

Det är kärlek.

Det börjar med lek och slutar med wrapped in plastic on the beach somewhere.

Ernst bjuder in sina vänner på äcklig mat.

Man tror ju att ingen är ensam på jul.

Många är ensam på hjul. Det är helt okej.

Myrra?

40 minus i Murjek.

Live today.

Fight tomorrow!