Tomt husse

Egentligen handlar allt bara om byggare Bob.

Bob?

Och Laleh.

Och inuti är det bara gegga.

Den goda samariten och bajs.

Så långt.

Jag är apatisk.

Jag har köpt en rostbrun mineralögonskugga som heter tutan khamon men har inte en aning hur man gör med sådana där mineralskuggor.
Kentgnäll.

Jag börjar tappa tron på populärkulturen.

Crystal lake.

Du har varit här förr och du kommer igen och igen.

Chrystal?

Hur dräper man de döda?

Bob Dillen.

Marlene Vidrish…

För ett par år sedan skrev jag:
”Folk gaggar om att de är deppiga, de har ingen aning om vad de snackar om, de är bara uttråkade. Och man skriver att javisst jag förstår, vi kan vara losers på samma nivå.

Fast man istället borde skriva: Hej du är bäst – jag hejjar på dig!

Inte ja hej du välkommen till klubben, du kan komma hem till mig så kan vi sitta där och bittra till det lite, jag är inte särskilt trevlig men jag gillar dig. Vi har det inte särskilt trevligt men vi bekräftar iaf våra loserliv för varandra. Sen säger jag att jag saknar dig när du går, fast jag förväxlar saknaden av dig med bekräftelsen du ger mig”.

Muntert från 2010.
Men... Jag menade väl typ:
Alltså det är lätt att man blir glättig och hal runt folk som har det hårt, som med döden ungefär. Man får beröringsangst.
Och folk som hejjar på döden vet förresten inte vad ni pratar om. Allt blir liksom tyst och tomt när ni dör.
Inge mer Melodiradion, inga fler bullar, inget gomorron, inget tjafs om career liksom.
Sluta be om död, deaf kommer ändå.
I form av en perfårmenstjej från Sweden.
Kommer tid kommer död.
Min kompis träffade just en gubbe på gatan som var på väg till systemet, han skulle köpa lite whisky för att fira att han just blivit frisk från en förkylning, så rasade han ihop och dog.

Jag har målat mina naglar som en gris.
<3

Svinnet