Psyko patti

Jo vahetere.
Vi pratade om psyko-patti på jobbet häromdagen, någon hade sett en tv-dokumentär… 

Den natten drömde jag om de två individer jag stött på i mitt liv som kanske mest skulle kunna kallas psyko och patti eller som åtminstone hava psykopatiska drag.

Douchebags.

Jag vann över den ena, i drömmen som var som ett tv-spel med jättekackig åttiotalsmeny fast riktiga människor i själva spelet. Han låg plötsligt och sov i min säng sådär helt utan anledning, som att han bara flyttat in hipp happ, som en plåga. Men jag tog alla hans kläder och kastade ut dem genom dörren och låste efter honom när han sprang efter dem.

Men den andra kunde jag inte vinna över, inte ens mitt lilla undermedvetna.

Så drömde jag också att grisar är något som folk knycklar ihop.

De var deformerade och mörkröda - grisarna, som skinka, de stod i sina bås och kokade.

Ibland lyssnar folk.

Oink.

Inatt drömde jag om det stora kollektivet. Vi var en grupp som skulle vandra i grottor, djupt in i grottor. Jag tjatade om hur vi skulle göra med maten, skulle vi äta tillsammans eller var och en ta med sitt. Han som rulade kollot var en känd kulturmänniska, han sa inget och jag gav upp och litade på att mat skulle finnas. Så var vi nere i gruvan och folk började ta upp sin egen mat utan att bjuda, tydligen skulle man haft med sig eget käk, då hoppade jag av och gick till Konsum.

Du umgås med mugglare. Trodde inte din familj kunde sjunka lägre.

Så en video till alla er på jakt efter något autentiskt, det ultimata autentiska. Till alla er som failar det och inser att ni är made of plastic, en video till dig:

Känns unket rätt ofta, när folk tycker saker. Som att det ska approvas av någon högre elit av gubbe för att va nåt.

Miljoner roadkills per year.

Vi dör som flugor.

POSERkonst!

Posörpoesi.

Hamburgerpenetrering.

Folk slänger konstiga blickar på.

Jag dricker campari, det är ju ändå påsk en gång om...

Så en video till mig, något om hår och folk, folk och hår, typ kan inte alla hålla käften, nåt sånt, har inte gjort videos på ett tag och är lite rostig, hav tålamod:

De säger att snart kommer allvaret, hela tiden. På repeat.
Jo jag vet, jag har bott i allvaret rätt många år.

Men man kan finansiera sitt konstnärskap oberoendes av fölk, man kan krypa in i stora håriga famnar.

Och nu går vi till commercial (pussy) och Jerry Springer.

Himlar med ögonen.

Sover med öppna ögonen för den delen.

Borderline – känns som I am going to loose my mine.

Drömde att min farbror och farmor stod i vårt gamla hus och kved att de inte orkade vara så jävla fattiga längre, jag är en skitkorv från döden sa farbror, typ.

Och vi släpar oss fram i ett postapokalyptiskt Stockholm utan dialekter, det är hårt. Man försöker masturbera på alla objekt man kan finna.

Garn.

Stavmixer.

Han som viskar med hundar.

Jag har blivit lite kär i de där borderlinebloggarna, det är något sunt i deras totala brist på hjärta och gränser, just nu är det han med kuken och den där flickvännen som kränger tavlor som är bäst, aspirerande är den där post-op flickan som dessutom dissar kuk och konstparet.

Ho ho.

I denna värld av kvasiditten konst och datten poesi som härmar det som verkar tufft för stunden plus en slags förlegad Berlinmatta som ligger över allez och spyr sin devajsbajshärmarteater och kroppskonst som var NYTT OCH FRÄSCHT PÅ SEXTIOTALET samt ett gogammalt gubbvälde som bara växer- nu även med kvinnor som också gubbar sig, så får vi andra hitta vår inspiration och idoldyrkan elsewhere, på den totala botten, där ingen annan törs plaska runt förutom de vätesuspexade fjortisarna.

Big brother får va typ vahetere pyramiden vi worshippar.

Kolla kolla jag har gjort nya läppar!

Är min nya grej.

Blandat med allvar typ självmord, eller andra slags mord. 
Och måleri.
Fniss.

 

Jo det där programmet om psykopater, kolla här: LÄNK 

Hörrni det borde ju ingå i Grundskolan att lära sig känna igen psykopater. Hade jag fått lära mig det i unga år istället för en naiv tro på alla människor jag möter hade jag de senaste åren fått slippa höra saker som: shit är det möjligt Stina, en till? Den där som verkade så god och fin som visade sig vara Hannibal Lecter t ex.

Eller?

Och alla samtal som gått ut på typ:

Jag: men fattar du hur det känns för andra?

Hen: näe… Hur skulle jag kunna göra det menar du?

Jag: men skäms du aldrig?

Hen: näe jag är Gud, jag är Stålmannen, jag kan inte skämmas eller förminska mig till att be om ursäkt och sådant skit.

Det är slipade individer, och de lär sig alla dina svagheter för att sedan använda dem mot dig närsomhelst.
Hear ye:

Det är farligt för lilla psyket att umgås med them monsters, som helt utan ånger eller samvete leker med dig och din lilla själ.

Och man fattar det först när det är försent.

Ens tillit till människor mals ner till sand som fladdrar away i vinden.

Swoosh ba. Ajöken. Hej då tillit liksom. Ja ni fattar. Man tycker inte lika mycket om folk sedan, man blir mer misstänksam tyvärr.
Fast jo man hoppar ju på minst lika mycket folk ändå.


Ja det va ba det/
Svinet