Crabcore

-Oh du glödgade råtta!

(sätter fyr på en hög med kulturarbetare)

-Allt blir bara så dramatish här hela tiden.

(brölar)

And for twenty odd years I’ve been living next door to Alice.

Hej.

Det är jag som är Fröken Julie, jag spelar alla roller.

Jag kan spela alla rollerna. Själv. 

Det är jag som är Hamlet. Jag gör alla rollerna själv. 

Nä, det är jag som är Shakespeare faktiskt, jag har skrivit varenda relevant pjäs om människans vilkor, asså det allmänmänskliga som alla (hytter hysteriskt med en näve) kan relatera till, i hela världen.

Jag gör Ett Drömspel själv, gör alla rollerna ba swoosh.

Det är jag som är Faust, jag har skrivit den också.

Jag har sytt alla kostymerna själv.

Den stora manliga regissören.

Tommy Beggrens omklädningsrum.

Örjan Rambergs groupies säng.

Salivet i Thorsten Flincks screams.

Jag regisserade Snabba Cash OCH spelade huvudrollen OCH påsen med kokain. Det är jag som är Rymden i alla Science Fiction filmer. Jag spelar Sigourney Weaver i Alien. Jag är Nya Zeeland i Sagan om Ringen och Gandalfs häst – Skuggfaxen? Jag är Balrog i Sagan om Ringen. Jag är Abba. Jag skrev Abbas låtar. Jag återförenas nu. Jag har bott granne med Alice i tjugo år.

Jag slaggade med Kanye West i förrgår. Jag är Nicki Minajs ass.

Jag har en såndär dräkt som är Arnolds skinn, som jag bor i, under.

And titties.

Fröken Julle också. Clownen Manne. Blippo the clown. Jag är Metallicas senaste skiva. Och stora havet. Jakob Hellman. Och tårarna. Jakob Hellmans scenskräck. Jag är crabcore.

Jag är knullscenen i Farlig förbindelse, den där mot köksbänken – bump bump.

Jag kan själv.

Jag är en bälta.

Och inte för att jag (eller någon av er) bryr mig men det är ju kul att DN kultur idag skriver om den självständiga skådespelaren som skriver, spelar, videoprojicerar (hallojs) och regisserar sig själv som om det vore the new shit.

Ja... Det känns lika nytt och fräscht som mjölk... eller tyg, hjulet och kanske papper. 

Game of deep throats.

Alla ba ropar hej när någon inte blir våldtagen och när tjejen typ är lite kaxig.

Jämställdhet 2012.

Och med vissa människor tänker man bara:

Jag är tråkig jag är tråkig jag är tråkig.

Med andra tänker man:

Jag är kär jag är kär jag är kär.

Och med vissa tänker man:

Jag har ramlat ned från fulträdet och slagit i varenda gren på vägen ned.
Vissa tänker inte alls.

Tänker på hon som i ett psykotiskt tillstånd knatade in på scenskolan och ba: jag går här jag går här jag går här. Och på snubben som rånade en bank för att kunna göra sin film eller på han ryssen som sköt sig i pallet framför en tavelduk.

Det är ju det som är att blogga för fan, man nästlar sig in i kultursverige trots att man egentlighen inte har något där att göra.

Vackert.

Det luktar bajs i halsen.

/

Svinet