tisdag 29 mars 2011

Hey big meanie!

Tänkte på en grej.

Något om att man klarar endast detta yrke (och säkert alla andra yrken) om man hittar sin egen skyddade vrå.
Att klättrandet, tävlandet, bekräftelse/succé hysterin måste vara sekundärt.
Det viktiga nummer ett första absoluta är att ha kul med sig och sitt uttryck i sitt lilla hörn, eller tillsammans med andra of course - men det måste vara en blandnings.
Hear ye hear ye!
Endast så kan man överleva detta yrke.

Blir det för mycket fokus på att vara framgångsrik med sitt skådespel/målande/skriv- vadsom så slutar det där andra vara meningsfullt. Det som gjorde att man började från början för att man hade en idé eller kli i fingrarna.
Redan den gamla Greken inuti osv. Grottmålningen man gjorde i en grotta in France som liten gnom.
Först vill man berätta.
Sedan vill man att folk ska lyssna.
Måste bara påminna mig om det apropå en dröm inatt och ett samtal. Den där filmen Black Swan handlar till viss del om det alltså: om allt fokus ligger på att bli bäst på något så går det inte, då dör du, eller du blir i alla fall knas.
Ty det kommer alltid att finnas andra, snyggare, duktigare osv. Du måste hitta andra sätt att jobba på än hängandes fast vid bekräftelse och framgång.
Jag lärde mig det på ett taskigt sätt förra året, men det gör det enklare att sålla och göra smarta val nu.
Ville bara dela det.
Till er som sitter i samma konkurrensflotte, eller som är rädda för att hoppa på den.
Om du lyssnar på vad du själv vill med ditt uttryck alltid i första hand så kommer det att gå vägen.
DET ÄR EN FITTIG KLYSCHJÄVEL JAG VET MEN FÖRSÖK FÖRSTÅ VAD KLYSCHELÄNDET BETYDER. Det är mycket viktigt.
Om det bara handlar om nojja för cashen eller framgångarna som uteblev eller borde uppnås så kommer det att gå åt helvete.
Det är inte roligt i helvetet, jag var där och hälsade på och det var obehagligt.

Därmed inte sagt att jag inte oroar mig. Varannan dag är det gråt liksom men vad kan någon annan göra åt det?
Finns ingen kulturminister som bryr sig ifall alla vi jobbar som diskare och skriver våra böcker/manus/målar tavlor på nätterna.
Det har väl alltid varit så va?  Kommer så förbli till den soliga dagen då alla vaknar upp och inser att man kanske ska sluta tacka och ta emot för ingenting. Men jag tror det dröjer lite tyvärr. Jag protesterar och hungerstrejkar litegrann för mig själv då och då.
Och pysslar med mitt för mig själv och försöker att vara oantastbar hur helvetes svårt det än kan vara.

Yada yada hej o hå/
sa Bull

Reaktioner:

Inga kommentarer:

Hat