Blopump 2

Sniff sniff.

Jag kan lukta bitterhet hos folk som gör allt de kan för att verka mest chippy i byn.

I Sveriges gladaste stad?

Tycker inte om det.

Folk har kroppsspråk.

De gör passivt aggressiva remarks.

Som tanten i filthatt som kom in i bastun och hällde 85 skopor aqua på grillen tills alla skrek – och därefter gick ut! (asså tanten)

Men om man är öppet sur och grinig ser de ner (dom).

Fast bland måste man det, om man ska va ärlig.

Som han som kom bakifrån och körde ned mig på skidor och sedan skällde som satan när jag låg där på marken och kved, det var ondska men ärligt.

Ty ingen är glad var dag. PÅ riktish.

Vidare:

Jag gillar inte när folk skickar bilder på mig i ofördelaktiga miner, lite sådär – haha sådär ser DU UT på riktigt. Tortyr som Apelsinklockan ba: låtom oss nagla upp dina ögon framför spegeln biatch!

Jag har ingen självdistans alls på det sättet tyvärr.

Alla dessa självporträtt på blobben handlar om sånt och dig och vem bryr sig, men jag vill styra dem själv, vara ful på mitt eget sätt, inte hafsigt utknullad av någon som inte bryr sig om bild. Tycker alla förtjänar mycket mer än så, även skidgubben.

Lite komplext kanske, som geometri, det där med att ha distans men självrespekt. Eller att livet är diskbänk nog som det är. Matematik abc 123 hej o hå... att hantera rejections minus pepp minus drömmar och härda ut kräver humor plus avstånd gånger popkultur och bra vänner.

Man ska låta folk vara stars eller lämna dem ifred. Inte sådär: haha kolla vi ser alla lite plufsiga och Svensson ut, låt oss va ugly tillsammans.

Man ska låta folk vara superstars eller lämna dem ifred.

Nej nu ska jag rulla ihop mig till en boll och trilla iväg till Kamprad för att säljas tillsammans med potatis, sås och lingon för en tia.

Och tänka på döden, allmännyttan och Billy.

Mjaja.

Let´s dance/

Monstret