Epic failure

Hej.
Såhär skrev jag för ett år sedan och det gäller fortfarande:

No more Mr nice clown.

Shit vad det ska svida.
Laser och elände.
Ingen humor, ingen clowndräkt.
Självhögtidligt och offerorienterat som fan.
Jag ska se så bra ut att folket på främre raden ska gråta och drömma om mig som deras saviour.
En man skola upptejpad på väggen hänga och röken och brölet ska ligga som ett ångesttäcke över nejden.
Alla går hem och gråter, Inget hopp, ingen gimmick, ingen knorr, inget någon kritiker kan tolka som girl. Inga färger, inget kladd, bara mitt eget näsblod som jag hamrar ut genom hallucinatoriska droner. Mitt och andras näsblod i en stor hink man kan dricka ur på utvägen.
Det finns inget berättande, alla håller käften, inget koncept, ingen dramaturgi. Det är HELVETE i sin renaste form, upprepningar av ingenting, biljetterna är svindyra.
Kommer att bli en succé.


Kanske får vänner på köpet, kanske snygga tom. Så att jag också kan ha ett facebook barnkalas för 300 kulturpersonligheter som fotar varandra och man är solen, den varma mittpunkt alla söker sig till.

Fast utklädd till barnsoldat, en motsats. Den kalla dödsmorran alla helst undviker, det blir mitt nästa projekt.
Ett kompromisslöst helvete.
...
Ljudet av barn på café, par som håller på, sport, 56-åringar på ålandsbåten, emo-chat, garageband med snygga pojkar och trånande girls.


Du vet att du är helt off när inget av det där känns hemtrevligt. 


INKVISITIONEN.

En slags annan underhållning. Och jag blir förvirrad när folk ba: Åh det har jag lust att se. Det finns liksom inget att se, det är inte en föreställning. Det är inte duktigt. Det är inte alla kritiker jublar och vi spelar i arton timmar och folk jobbar ihjäl sig för att... Ja för att vad?
Teater har dött i Sverige. Vi gav alla pengarna till borgarbrackorna och alla andra fick jobba på Konsum. Teater är överklass. Du är öfre medelklass - du kommer aldrig att uppleva fattighjon.

Just nu gör jag ett förprojekt eller projekt eller happening typ bilkrasch som ska spelas i Haparanda den 18 juni och i Luleå dagen efter på APA. Det blir kaos. Vi har ingen kontroll. Det är Stina och det är Lars. Vi har typ elgitarr och tamburin. Vi bygger faktiskt en stor tortyrmaskin. Vem som helst får joina, jag har bara inte haft hjärnceller nog att vara chiefen.

Annars har jag klippt håret. Och det finns en morgondag. Kanske ingen kärlek och nästan inga vänner och definitivt inget gäng att grilla med på långholmen osv, men en morgondag.

Oceans of love/
Prince of darkness