Forsbyn

Jag har snor i håret.
Fan vad ni kramas på facebook. Påminner om… 70-talet.

Häruppe är alla tysta.
Det är något med här som gör att jag slutar tvätta mig, jag noterar efter ett par sekunders granskande i spegeln att jag ser helt jävlig ut och drar på mig stövlarna och traskar ut. Det är något med norrland som är helt isolerat, tror inte jag har hört ifrån någon jag känner på… dagar. Alla är en vecka från att inte finnas.
Tydligen ska man frysa mer om man är själv.
Hallå jag fryser för att det är KALLT.

Tänkte att jag skulle inge hopp.
Dra ut i skogen och GÅ dit pepparn växer. Bara i det läget kan man tänka saker som: Ja hallojs det här ordnar sig.
Det funkar inte att stirra tomt framför sig och hoppas på det bästa.
Fast det visste ni ju redan.

Snart är det jul förresten.
Jag älskar när Kina vinner.

Kära Gud.
Jag lovar att jag ska skriva ännu mer osammanhängande och ta fler bilder på mig själv i fördelaktiga poser. Den döende divan på divan osv. Bara genom att göra sådant man har lust med kan man vara gla. Har irrat bort mig i vad jag trodde jag skulle ett tag nu, slutade läsa, skriva, fota, tänka och bara åkte med. Tiden blev andras.
No more mr. nice guide!
Upp till den sista kampen. Ät den sista katten! Den som har flest hjärtan när den dör vinner. Den som har räddat sig själv...
Trenden nu är icke: feelings kontra kyla. Trenden är att dissa alla som försöker trösta. Argumentet är: det finns ingen tröst att få. Mjo Nej det har du rätt i, alla ligger och fryser om tårna på källen och vill att någon ska skrika att allt blir bra, bättre, bäst (en hemlis: även de som bloggar om sina klanderlösa liv) Om alla söker tröst i att jämföra sig med de som aldrig skulle erkänna att grejer suger lite då och då...? Att dagar kan vara sådär: Hej jag vill bara trä på mig gummihandskarna och kan du please böja dig framåt? Det är fino fisteria.
Meningen med livet är att inte tänka på mening, det slutar bara med självmord eller ännu värre: Robot bobot.
Nej gå till Göteborg! Asså med fötterna. Go west. Undvik människor som rackar varenda grej du gör. Undvik människor som lyckas med allt de tar sig till och gör allt till en ständig konkurrans, det är inte hälsosamt. Du får finnas även om du inte är till någon världens nytta.
Det är lätt.

Man kan pyssla.
Det är roligt:
Säg goth gothi goth goth hägt för dig själv.
Man kan göra musik.
(melodi: baby can I hold you tonight)
Baby can I kill you tonight?
Baby if I I kill you the right way, with the right tools
Would you die?

Tack för den här tiden.

Ett gott råd:
Ta allt och bara spring!

KNIF RECENSIONER

Jag har samlat ihop alla KNIF recensioner här:

RECENSION DAGENS NYHETER


RECENSION NUMMER

RECENSION TEATERSTOCKHOLM.SE

RECENSION DAGSAVISEN

RECENSION ADRESSAVISEN

+
RECENSION I NORSK SHAKESPEARETIDSKRIFT:
KNIFEN I DITT ZOMBIEHJÄRTA
Av Henning Gärtner

Med et djevelsk horesmil stikker Stina Kajaso kniven inn i deg. Og fra såret spruter dukkeglitter, dukkelatter og smertefulle dukkeerkjennelser om din ensomme Facebookvirkelighet - og om, oops, oj, armageddon.

Som du garantert har lagt merke til, er den norske hovedstaden for tida invadert av svenske blondiner. Hvor enn man snur seg, på Kiwi, Kaffebrenneriet, ikke minst på Seven Eleven, er det ikke annet å høre enn tack og hej – og det er langt fra sjarmerende. Vi lever ikke bare i et servicetyrrani, men i et rekolonialisert servicetyrrani – dømt til evig Ikeaidyll.
Når jeg likevel ikke skal la min vrede gå utover Stina Kajaso – til tross for at hun per definisjon er svensk og blond – er det fordi hun adskiller seg fra denne servicearmadaen ved å være et svartsynt geni i lakk og lær. Kajaso er forresten ikke bare et geni, hun er et geni per se, som komikeren Andy Kaufman. Hun ville vært et geni om hun så var samisk.
Hur så? Vel, hennes persona på scenen er genial. Den hengslete kroppen (alltid stengt inne i latexkjoler) er genial. Den blaserte munndiaréen hennes er genial. Hennes corny ordspill og maniske slasher-sitater, de flate karaokefremføringene, universet av seriemordere og pornofiserte feminister, kosedyrene og de fjernstyrte dukkene: alt er ingredienser i en genial lettmelkutløsning fra en genial alien som har dratt på campingtur for å feire verdens undergang.

We will we will Slash you
Du gjesper selvsagt allerede. For helt siden Stina Kajaso og hennes slam-slum-søster Lisa Lie feiet over folket som en häggkvistsk stormvind og tok oss bakfra og forfra med Sons of Liberty II og III - Duell og God Hates Scandinavia - har teaternorge kappet om å panegy-ri disse unge hoppene. Men, inte för att vara tjatig: Kapitalismens logikk tillater ingen GENIALITET PER SE eller STATISK SUKSESS. Kulturindustriens første lov lyder: Det vi hyper i dag, kaster vi til grisene i morgen. Og – blant annet derfor – gikk Sons of Libertys siste forestilling inn i teaterhistorien som en kalkun.
I alle fall ble Swamped in Sensation slaktet og spydd opp av det forutsigbare Kritikermonsteret, som elsker å trekke kunsten ned på sitt middelmådige nivå, og som fra sin VIP-plass på andre rad på Torshovteatret ristet på hodene og krevde ”noe nytt! noe bedre! noe ferskt!”.
For som det heter i et kjent Kongo-ordspråk: OPP SOM EN LØVE 0G NED SOM EN SKINNFELL. Eller, hvis du foretrekker ligninger med fire kjente: Kapitalistisk Vampyrisme + Generell Nyhetsmani + Kritikernes Markeringsbehov + Avantgardens MAKE IT NEW = X. Hvori X første gang er suksess, andre gang fiasko, og så videre på samme måten, i en evig prostitusjonssirkel.

Punx not dead
Jeg vil dessuten skrifte. For det siste jeg gjorde som Kritiker, var faktisk å diskreditere Sons of Liberty over radio. Nærmere bestemt havnet jeg til sengs med fienden, da jeg i en debatt i P2 nærmest var enig med Idalou Larsen, den selvutnevnt kontrære Kjerringa mot strømmen, som gjennom Heddajuryen, Klassekampen og bloggen idalou.no fungerer som en syvende mor i teaterhuset, med sin ironisk nedlatende holdning overfor alle som utfordrer flinkhetsnormen.
Etter God hates Scandinavia mente for eksempel Idalou Larsen at Sons of Liberty lagde teater for hverandre og ikke for publikum - og med Swamped in Sensation var de definitivt ”på ville veier”: talentløse, introverte og selvdiggende. Som man kunne lese på idalou.no: “Uansett form er det selve teatrets forutsetning at utøverne behersker formen de har valgt. Danserne skal kunne danse, sangerne synge, skuespillerne snakke slik at de blir forstått.”
Idalou har før gjort et poeng av at hun har opplevd syttitallets teatereksperimenter og ikke så lett lar seg blende av siste mote. Men har hun noen gang hørt om dada, denne ringreven - eller om futurisme, situasjonisme, punk? Hva mener hun for eksempel om diksjonen til Babes in Toyland? Dansingen til transvestitten Divine? Eller om Marinettis krigshissende manifester, som han brølte og spyttet på sitt humanistiske publikum?
Det komiske er at Idalou etterlyser profesjonalitet fra teaterets aktører, mens hun selv er fullstendig blank på kunsthistorie, avantgardeteori og på den performative estetikken. Forstår hun overhodet hvilket kulturelt TRAUME som avantgarden dealer med – på vegne av menneskeheten – og som tvinger aktørene til å skrike, prompe, undergrave, signere pissoarer, henge i taklampa, skyte seg selv?
Idalou Larsen burde kanskje tilgis denne ignoransen (for alle mennesker bør tilgis, for alt). Men problemet er at hennes definisjonsmakt gjør henne (med flere) til en fatal propp i systemet. Hun rettferdiggjør den ekstreme skjevfordelingen mellom de kommersielle institusjonene og det såkalt “frie” feltet (frihet til å produsere selv, kjøpe rekvisitter selv og vaske scenen selv – ha ha ha), gjennom å informere staten og det generelle publikum om at Kåre Conradi er en mer prisverdig skuespiller enn Stina Kajaso fordi han kan synge og danse, og fordi han alltid behager sitt publikum. Og så lenge meningsprodusenter av typen Idalou bekrefter status quo, vil vi aldri kunne styrte det rådende regimet av reaksjonær teaterkitsch. Hanne Tømta og Bentein Baardson kan fortsette å heve fete lønninger og skamløst legge beslag på nasjonens teaterscener, mens genier som Stina Kajaso spiller fire forestillinger for knapt hundre heldige individer – for deretter å stå med partyhatten i handa og bønnfalle Kulturrådet om hjelp til å realisere neste prosjekt.
La meg derfor understreke: Mitt problem med Swamped in Sensation var verken amatørisme eller manglende fornyelse. Snarere følte jeg at selve sjelen til Sons of Liberty var sugd ut. Det var som å komme på fest og finne vertinnen halvdød og neddopa i badekaret: de sprø innfallene hennes virket mer kalkulerte, den svarte humoren tam og mekanisk. Byens beste gledespike tilbød meg ikke annet enn en kjapp sugejobb, og jeg mistenker byttet av hallik og bordell som hovedårsak. For å få gjøre entré på Torshovscenen, hadde hun uforvarent solgt sin sjel og sin spilleglede til Nationalkannibalen – og slik var hennes genialitet blitt fortært av den institusjonelle Vagina Dentata. Iallefall er dette min beskjedne teori, i tråd med hva jeg tidligere har skrevet om Kannibaltheatrets fordøyelsessystem.

Et hull i mitt hjerte
Men takk Gud. For når vi setter oss ned på Black Box for å motta Knif-sakramentet, er sidespranget på Torshov bare et diffust minne fra en parallell dimensjon.
Hengivent åpner vi munnen og sjelen for den svenske blondinen på scenen. Og gradvis føres vi inn i et teatralt univers som er like velkjent og artig som det er skremmende. Stina Kajaso i gul? minikjole av latex: et slags pubertalt fetisjobjekt på en korsformet scene full av glitter og discolys; en Jesus-skinke, en rosa kassettspiller; mengder av kosedyr og barbiedukker, dildoer og my little ponies. Pluss, som alltid, en neonblinkende portal til døden, helvete, eller ”en bättre värld”.
Det velkjente med dette universet skyldes to ting. For det første er scenebildet et trollspeil: den bulemiske overfloden av nytelsesobjekter vi ser foran oss, reflekterer dekadensen i en nytelsessyk, gudløs kultur som nærmer seg undergang. For det andre gjenkjenner vi Kajasos og Sons of Libertys estetikk: forkjærligheten for plast, gummi, s/m, sexleketøy; og samtidig for barneleker, glorete farger og det infantilt koselige. Vi gjenkjenner altså en stil, et scenisk uttrykk, og samtidig en livsinnstilling eller en sensibilitet - den man kan kalle camp - hvor camperen er en litt trashy eller vulgær estet som dyrker sine fetisjobjekter med like deler fascinasjon, svart humor og ironi. Campen knyttes gjerne til homoseksuelle menn, til androgynitet og transvestitter, og Stina Kajaso ligner da også, i sine outrerte trash-antrekk og sin horesminkede ”kunstige” feminitet, mest av alt en drag queen – altså en mann som i sin selviscenesettelse både hyller Kvinnens glamour og undergraver ideen om det essensielt kvinnelige (ettersom han er mer femininin enn de fleste babes).
Vil man lese Knif politisk, er det ikke vanskelig å se the writing on the wall. Diagnosen kan avleses med et enkelt blikk på scenerøntgenbildet og dets objekter (som alle er fabrikkproduserte for å fylle vårt indre tomrom, kosedyr og dukker som biter vår heltinne i halsen), og lyder: I vårt vestlige forfalls-imperium hvor Gud er fordrevet, Sannheten er dekonstruert, idealisme er latterliggjort, kjærlighet erstattet med porno og intimitet noe man finner på Facebook (hvis profilen er interessant nok), står man overfor valget mellom å ta livet av seg i fortvilelse - eller å skratte døden opp i ansiktet på en karaokebar i Haparanda. Og selv om det finnes en viss menneskelig smerte under den beksvarte humoren i Knif, er det likevel alternativ 2 som ser ut til å apellere til Kajaso. Med camp-nihilistisk fascinasjon stirrer hun Mannen med ljåen og Armageddon rakt inn i hvitøyet. I en kongenial scene mimer hun Don´t give up av Kate Bush og Peter Gabriel? for dukkene sine (før hun kaster dem ned i skjærsilden), i en annen fantaserer hun om å styckmörda sina kompisar i Patrick Bateman-stil, i en tredje ruller hun seg sammen som sushi i en madrass og roper ”befria oss från apatien”.

Dette er ingen utgang
American Psycho er forresten ingen tilfeldig referanse. Knif er like flat, like morsom og like hysterisk som kultklassikeren om 80-tallet av Bret Easton Ellis. Men om vi først skal inn på litterære referanser (vi kunne fort snakket en time om filmsitatene her, men det ville kanskje blitt for filmklubbaktig), så er Knif også det teatrale motstykket til Matias Faldbakkens nyutgitte roman Unfun (nummer 3 i Skandinavisk Misantropi). Og her snakker vi om mer enn tematisk sammenfall. Kajaso har samme smarte, onde øye som Faldbakken & Ellis, samme blaserte hypersensibilitet og Zeitgeistteft, like stort antall geniale one liners, fremført med samme tørrvittige monotoni ut av munnviken.
Mange har gått ut fra at Lisa Lie var forfatteren i Sons of Liberty, men Kajaso viser seg altså her som en stor litterær stilist - hvis du bare forstår stor på riktig måte (genialt corny). I programmet til forestillingen heter det: ”Her fins ingen dramatisk oppbygning eller vendepunkt. Det er mer som en implosjon som begynner om og om igjen, og hvor alle følelsene kommer samtidig.” Greit formulert, og fra Faldbakkens Unfun (lagt i munnen på Lucy, en neger som driter i absolutt alt) kan vi skissere følgende poetikk for denne Generasjon ØH:

”I fiksjonen er det kun anslaget som er interessant, det er der idene holder hus, det er der potensialet ligger. Anslag på anslag på anslag, potensial på potensial, en flat sekvens av anslag. Man må holde seg unna det andre. Ikke drama, ikke utvikling, ikke slutt. Det dramaturgiske grepet er et åndssvakt grep, og det irriterer meg.”

Konsekvent nok er derfor Knifs klimaks (apokalypsen) fullstendig antiklimaktisk. Samtidig som Liza Minelli og Britney Spears og Amy Winehouse kysser ut i luften og sier ”I love you guys so much, I love you guys so much, I love you guys so much, I love you, I love you, I love singing, I love dancing, I love acting”, så rister jorden av seg alle mennesker og zombier mens den mumler ”jeg går under nå, sorry”, samtidig som hundretusener av psykotiske Armageddondyr stormer mot oss, samtidig som Stina Kajaso i sin latexkjole stikker inn på bakrommet og henter noe (en dildo, kanskje), før hun kommer ut og sier hej då – og vi (de utvalgte individene som har mottatt sakramentet) klapper og reiser oss og vil ut.
Men over en av dørene som er dekket med rødt fløyelsforheng på Black Box Teater, henger det et skilt med en tekst som står til forhengets farge: DETTE ER INGEN UTGANG.

Manwhore

Det är höst. Låt dina döda slappa armar hänga orörliga i vinden. Låt dem aldrig följa med.
Björnjakten har börjat – han är ung, söt (I beg to differ) och omåttligt populär. Han har en flickvän som ser likadan ut och hon är... flickvän.
Pang ratatatatata.
Jag slår av teven. Sverige ba: zzzzzz... Opps oj ja nicka visst till där… öh vill du ha hjälp att ta livet av dig förresten? Jag har ett badkar och en oskarp brödkniv. Jag kan sjunga falska schlagers om vind och romantik medan jag sågar dig i armarna, vysch vysch. Nu får du vila.
På med teven.
Älgjakten har visst börjat, ser hur två älgar som står och småpratar i solig skogsglänta plötsligt blir en livrädd som springer ensam mot ingenstans för evigt hatad och den andre blir älgstek. Bölar en skvätt och stänger av. Eller den var väl på hela tiden?
Skogen - Där kan inget ont hända dig och DET är kärlek.
Roadkill är vi allihopa.

Ingen rövare finsk i skogen
Jag ser exakt ut som en snäll vintagetant, egentligen är jag ju crustpunk för helvete. Vilken luderjacka definierar mig today? Alla barnen hade smakfull klädsmak utom Stina för hon hade inte det.
Jag går runt i Stockholm och rodnar, det är min grej. Jag skäms åt hela svenska folket.
Det är 11 september 2008 och jag går runt och skäms, slänger pengar i Stockholms ström och konstaterar att punken är dö.
Ramlar in på Hedengrens och greppar en bok- David Vikgren, inomhuslektionen.
slår upp en random sida och det första jag läser är:
”inte är vi lamm i morjärv längre.”
? HAE ?
Morjärv är mitt andra hem, vad fan gör det i en slumpmässigt utvald diktbok på stureplan?
Det bor ju ingen där. Det finns ju nästan inte, förutom i just den där boken.
There.
Det finns Gekås, loppis, Konsum och bibliotek – fast ingen vet vart det ligger. Folkets hus och en big ass skog.
Det är kanske världens bästa plats. Där kan ingen höra dig skrika.
Han som skrivit den kanske kommer där ifrån. Jag har den, boken. Den handlar inte om vind eller romantik, därför bär jag runt på den.
Morjärv
Morjärv
Bäääää
Jag är aldrig lamm där, bara ensamvarg.
Men det finns andra fina platser har jag upptäckt. Storö? Aruba, Beach boys me ”God only knows”

Okej:
Saker att göra i mörkret:
Get shot in the dark
Get förd bakom ljuset
Get raped by hairy man behind bush
Tända lampan
Stumble on things
Have picknick.

Och:
Jag kan inte koncentrera mig
Strejken har brustit ut, knopparna brast osv, det gör skitont?
Allt luktar currysvett, allt. Så vi slutar där.

Dammsugare med:
I breathe
(konstpaus)
Clowns beneath my window?
beat
beat
Aj breed
Horses in the sky?

Jag respekterar inte att folk behöver vara ensamma.
manus
Ja det handlar ett ungt vackert par som en ung vacker kväll blir nermejade efter en fest.
-Men kör! Köööööör!
-Jag är så populär, det är helt otroligt!
Det handlar om unga människor som blir nermejade. Det handlar om bajs, det handlar om pojkvän och mode. Jag är konstnär, jag har inga pengar. Jag kan inte köpa gula skor, gul jacka, gula gaddar och gå runt som Dantes fried chicken long time. Inget nytt.
Jag fyller 30 på lördag, allt jag önskar mig är ett par gula reebok. Inte fylla, inte fest, inte sitta och smajla på restaurang. Vill att folk ska vara jävligt snälla och komma och tralla på gatan, som varje dag. Att fåglarna bara landar på mina axlar som snövit just den jävla dagen, att maten är god, att valen får leva, den strandade valen. Och vi får vila.

En genomfört kaotisk mycket medveten estetik. Övar mig på att sitta i min lägenhet, det är dödstråkigt. Vet inte vad det betyder men det låter bra, som lyrik. Man säger att det talar till det undermedvetna men vi fattar ju alla att ni inte fattar.
Man ska leva för varandra
Och ta vara på den tid man har
Man gör grejer
Man äter flingor, det finns Batmangubbar i paketet
Ghost busters
Garbage pale kids
Forest families
Man mår inte bra
Tufft!
Man börjar allt med: Vad bra!

Okej – morsan tappade mig hårt i golvet. Det lät: damp damp damp. Jag har köpt majsbestick, jag kan saker. Det är kul att bo. Kul att lyssna på klagsommar i p1 en hel sommar om plågsam uppväxt och allt är bara ändlöst Kent: ingen tröst finns att få, det blev såhär, vi behandlar varandra som skit och gnäller. Hardcore soft porn.
Gnäller ihjäl varandra och sjunger indiepop på varandras begravningar. Spelar indieporr utan avbrott hela sommarprogrammet. Senaste gången jag skrattade var… killinggänget 92. Senaste gången jag skrattade var när Lena bröt lårbenshalsen. Senaste gången jag skrattade var när Stinas hund fick cancer.
Senaste gången jag kände en känsla stängde jag av den och gick hem.
Så jävla ballt – jag är shut down, ligger i emotionell respirator ba: wooooochhh wooooochhhh.
Stickor och pinnar
Inget kan påverka mig, jag är iskall som läsk, eh inte hallonsoda då utan en jävligt vuxen läsk typ… indian tonic din hora.
Vi kan inte umgås. Det är svårt som performanceteater.
Gamle svarten! Här är liv i luckan ifrån sju till ett. Klappa händerna nu och gör precis som vi.
Nej usch
Carin Götblad i mitt hjärta, hon är ljus, hon diggar råttor. Cacka Israelsson i mitt hjärta, likaså Gunnar Wiklund, Yngve Stoor och Max Hansen.
R
o
b
e
r
t

B
r
o
b
e
r
g
”True blood” är min nya favvo förresten. Det är våld, det är porr, det är äckligt och romantiskt. Väldigt väldigt bra.

Roadkill presents:
Jag vill inte se något dött idag
Död mat
Död man
Död hund
Död buss
Död mans hand
Död mans andedräkt
Jag säger nej
Jag säger tack

Vad vill vi?
Vi vill hem till ranchen. Vi vill att alla ska hålla käften. Vi gör som buddisterna, vi reser omkring, köper fancy clothes och ger fan.
Ja.
Nog med hate nu.
Jag jobbar vidare big time.