Margareta på giljotinen

Jag känner Morrisseys Viva Hate idag. Den där när man känner sig ful trött ensam tjock missfall misslyckad when will you DIE gammal meningslös tjock ful tired 

tired 

tired.

Fast ändå kvinna.

Och vill skriva poppiga men hemska sånger med lite dance i.

Summer. 

Folk vill ha samma sak varje år. De vill titta på varandras kroppar och jämföra.

Partners.

De vill lyssna på Sommar och önska att de fick göra ett sommarprogram och vilken musik skulle man spela då?

Jag har borstat sönder mitt tandkött.

Återfall.

Livmodern drar sig tillbaka.

Man är ensam på sommaren.

Mozkänslan fortsätter... 

Sådana som dem får mig att känna mig så trött gammal förbrukad gammal ful gammal old hag too old löv at första ögonkastet osäker jag minns dina clothes och din smell ugly plufsig trött tordes inte göra något old gammal hag fruktfluga men jag kommer igen reser mig som värsta fågel Phoenix i paljetter och sådant där fejkpälsfluff och ba rocks on glömmer Morrissey och alla gnälliga gubbar med gitarr och kommer ihåg sådant som är viktigt. 

Och alla vill att det ska vara lite folk där de är, nästan ingen. Så att de kan få vara alone med nature. Naturen som de ändå bara vill köpa på typ Rusta billigt.

Dream den 21 juli 2014

En stor flodvåg har dragit med sig en stor del av jordens befolkning.  Den var ca en meter hög. Petra Marklund hade tagit över Aktuellt, som allsmäktig programledare. Jag slog på nyheterna för att få info men hon pratade inte om det. Hon pratade om adelsmäns kukar och med någon tjej från Kurdistan som skulle visa upp sin hemby, de var kompisar så det blev mest en massa tjejsnack. Kläder och smink. Och Pekka Heino visade åttiotalsåterblickar på sig själv i burrigt hår. Som blinkade i rött. Fast han var ledsen och rädd. Kom förbi och ville göra ett specialprogram. Jag bodde granne med både Petra och Pekka.

Jag bodde i någon korridor full med actors och en supersträng teaterlärare som visste allt om livet. Hon förhörde mig om förloppet och om blankvers. Vi mätte våra rum, om nästa våg skulle nå dem. Så mötte jag Petra och frågade om varför hon var så dålig på nyheterna fast samtidigt tyckte jag att det var bra det hon gjorde - blaj av allvar. Det visade sig att jordens undergång var ett skämt.

Kanske mitt undermedvetna inte orkar omfatta tanken på hela jordens undergång?

Tips:

Sitta i rullstol under ett lakan och sjunga Come give me love av Ted Gärdestad?

Köra bil barfota till Karungi.

Cykla en mil till Flakasand och så hem igen. Dricka vodka med Loranga.

22 juli. Svinvarmt ute.

Man måste ha en strategi.

Man måste gilla life.

Inatt var Pekka Heino med i min dröm igen. Han var lite sur för att jag hade drömt att han visade åttiotalsåterblickar med sig själv i burrigt barr.

Pigsty. Kajaso.
Little miss Norrland. Näver was queen of the prom eller whats her face.

Sprang runt och jagade alla med händerna insmorda i bajs.

Inga balloons. Inga pattar. Inga ugglor. No owls in the dark. 

I lövs Hela England bakar. So much. Det är som motsatsen till ångest, det är varmt och mjukt och english man-tant med stora fåriga hands.

Touching the deg, knåding it...

Min kropp känns all boarded up. Mina känslor är all over the place.

Min body känns som någon annans som died.

Min body är over the ocean. 
Otäckt var ordet, sa Bull.

Känns fortfarande som att alla väntar på det stora brejket.

Jugs!

Sommar.

Jag är nostalgisk varenda dag ba: åh glass och bad.

Sludders when I talk.  

/Guldfisk

Foto: Eyal Shachar