måndag 12 maj 2014

Throwback till fan allt















A poem:
Missförstå mig rätt men jag känner för att lägga mig ned och skrika/kasta in handduken/gå green som häxan Ding Dong och bara throw vengeance och skit och godis eller göra figurer i keramik tills någon drops a hus on mig.
Rulla in mina randiga strumpor.
Den här föreställningen är av någon anledning det läskigaste jag gjort. 
Men så kan jag tänka på Conchita Wurst och så blir det kuligt igen. Man ska vara modig och strong och ta plats.
Livet:
Det onda rullar alltid in i svarta bilar.
Med fult hår.
Med evil plans.
Eller i bloggar utan problems. Eller i kulturkretsar...
Man ska besegra dem med konstig underhållning. Och maybe någon dag kommer jag också stå där i helskägg med darrande läppar och få en massa kärlek. 
Men tills dess känns det sjukt ensamt. Den som tror att en frivilligt ensam vill göra allt, den fattar inte. 
Men så kan jag tänka på Conchita Wurst och så blir det kuligt igen. Man ska vara modig och strong och ta plats.

Svenskar har nog generellt svaga nerves?
Jag drömde inatt att Michael hade blivit tillfångatagen av talibaner och skulle bli decapitated.
Han pep med svag röst:
Din talang är märkvärdig och flawless.
Din alltså.
Min är bara märklig.
Men så kan jag tänka på Conchita Wurst och så blir det kuligt igen. Man ska vara modig och strong och ta plats.
 
Övrigt:
Jag tror inte på att känslan av utanförskap räddas av en förening.
Fast mest vill jag rädda min yrkesglädje, eller iaf den där lilla kreativa jäveln i bröstet som just nu känner sig helt mobbad och svintrött och som helst innerst inne vill fota, skrika, måla men bara kollar åt andra håll där "folk är så mycket bättre och framgångsrika på riktigt".
De har kollegor and friends.
Jag håller på att bli grön som häxan. Vilket är passande för vi är ganska lika på snoken.

I pray this misär soon to be över.
Några dagar till av sömnbrist, inte behålla maten, fem bokade per föreställning, en tyst sal, tankar på att snubbla, bli rädd, misslyckas och sedan hem och ligga foster.
Och vissa dagar är det skitkul att spela, det har gått bra kanske två av fyra, det är inte skit. Men hur ska nästa gå? Och nästa? Och hur ska jag få i mig mat och sömn?
Gräm och distanslöst kvid.
Bara några kvar sedan vila. 
Sedan kommer jag helt säkert sakna det, glömma hur rädd jag var och hoppa upp på hästen/renen/björnen igen. Några har tom blivit lite underhållna tror jag, och det är ju målet. Att folk ska börja tänka på grejer, inte bli uttråkade. Men så tänker jag på de som peppat innan och som blivit tysta efter, känns som de flesta? Som att föreställningen har varit så kass att folk inte ens vågat säga hej efteråt.
Eller är folk uttråkade?
Varför slösar jag hjärnceller på saker jag inte kan styra över?
Eller såhär Stina: de bryr sig inte, de har annat att tänka på, det är bara du som nojjar öven en skit i rymden. Det är rymdskräp, ET ring någon annan, sluta tjata och få lite perspektiv.
Vi bryr oss inte.


Och tack Conchita (och Europe) för årets pepp! Jag tycker fortfarande att den här låten från 2012 är better:
 
Och jo, om ni inte fattat grejen med den där totala glädjen för Wurstens skull (bortsett från det att han är en kick-ass sångare och har utstrålning så att man dör samt sjunger om löv mellan people) så är det bara att läsa kommentarerna den här människan får under sina videos på Youtube, det är hate och hat och späk. Tårarna i lördags var förvånade och tacksamma på riktish, inte bara för andra runtom i f ex Ryssland utan för sin egen ryggrads skull va tänker jag.
Och (huga) hade jurygrupperna fått bestämma hade han inte vunnit alls, det var folket som röstade fram Conchita. Det är som i sagorna ibland ibland ibland, good vinner.

Kärlek och stön/
Slaktsvin

Reaktioner:

5 kommentarer:

  1. Heia Conchita! Heia Stina! Tenk: Arm i været, trofé, UNSTOPPABLE.
    Kjærleik fra Norge, kom deg hit med showet ditt pronto!

    SvaraRadera
  2. Varning för svammel: Jag tänker typ på konfetti när jag tänker på din blågg.
    Nu har jag ju inte sett någon av dina shower så kan inte uttala mig men ser liksom no reason för dig att mobba dig själv eller kolla åt något annat håll där någon är "bättre eller framgångsrik på riktigt" för du är ju liksom den bästa kreativitetssprutan evaahh och en sann inspirationskälla (haha, dör litegrann inombords över hur klyschigt det där lät)

    Ska nog använda det här som mitt nya mantra "Men så kan jag tänka på Conchita Wurst och så blir det kuligt igen. Man ska vara modig och strong och ta plats."

    Btw, har inte läst bloggar på länge och undrar lite om det blev något av den här hemsidan du skrev om?

    SvaraRadera
  3. Kära människa!
    Otroligt peppande pepp här alltså! Jag tror att självmobbingen till stor del ligger i trötthet på gränsen till jättetrött, har varit ensam i projektet och sovit dåligt, det ger svajjiga tankar och vacklig självkänsla. Nu är det färdigspelat, publiken har haft det ganska bra egentligen tror jag och jag kan börja släppa lite, lite mer distans, lite mer vila och inte så nervös hela tiden. Farligt att blanda ihop mående med saker man gör, lätt att mobba sig alldeles för mycket då.
    Och negg tankar.
    Och skumma bekräftelsebehov och jämförelser till oändlighet och allmänt dumma saker som inte leder ett skit vart.

    Ja Conchita har varit peppljuset genom dippen, ska också ta vara på detta mantra och tänka på Wursten när saker känns jobbigt.

    Hur menar du hemsida? Om jag svamlade något om att göra en egen så blev det en ganska kass men kul en på: www.stinakajaso.com annars får du påminna.

    Allt goth! Allt gott! Allez gut!
    KRAAAAAAAAAAAAAAM

    SvaraRadera
  4. Ah, trodde du skulle packa ihop och flytta till hemsidan fulltime men himla gött att ha dig kvar här. Älskar dock tonen på hemsidan, ALLT ÄR GENOMGÅENDE KUL är så mästerligt i sin enkelhet.

    Ps. Citerar dig själv " Gå ut i skogen och överlev!"

    SvaraRadera