måndag 17 mars 2014

Reflektion

Vissa blir skrytiga och babbliga bland nytt folk. 
Folk ser oengagerade ut efter ett tag.
Vissa sliter för hårt för att folk ska tycka om dem men det går inte att tycka om skrytande babblande självhatare med sömnbrist.
Eller såhär, alla kan inte tycka om dem och de söker sig ofta till dem som inte tycker om.
Dom.
Trötthet is a danger.

Trötthet is a danger.

Jag var på popkollo i helgen.
Jag var inställsam och irriterande. Irriterad och skitbra på trummor. Konceptet är fantastiskt dock. Mycket hallelujah och we love you och shit vad man behöver det bland och det funkar inte always men gemenskap är bra.
Och man får en inblick i hur man fungerar i stressig men tillåtande miljö tillsammans med kvinnor.
Och vill någon spela i band så hör av dig, det finns replokaler man kan hyra billigt, jag tänker kvinnor och män i ett band tillsammans, ba yes.

Vi hade en skrivarworkshop med Kajsa Grytt, en av övningarna var en tiominuters grej där hon med några minuters mellanrum sa meningar som man skulle väva in i en slags berättelse. Många skrev om sin pappa.
Och grejen var att man inte skulle redigera efteråt så nu ska jag plåga er med ett oredigerat exempel på hur jag har svårt för berättelser, att skriva dem, och hur jag då blir uttråkad och skriver in saker jag tänker på och hur utstuderat och inställsamt det kan bli, men också stundtals bra. Att skriva utan att tänka och släppa fram sitt undermedvetna är bra?
Såhär:

Jag går på en väg. Maria går på vägen. Viggo Mortensen går på vägen, jag snubblar på Viggos konsumvagn. Det är en slags mörk framtid. En slags framtid. A future typ. Som är mörk. Viggo har ryska fängelsetatueringar. Maria har en kråka. Och en gitarr. Och en Jason. Hon har inga skor. På sina tassar. 
Maria har slängigt hår. Det är sådär wella balsam timotej dragspel fiol och flöjt. Hennes hår. Det luktar gott. Hon tittar skeptiskt på mig. Jag fattar inte vem jag är här, om jag är ett djur eller själva vägen eller… En snigel. Jag är en snigel. Jag möter Viggo, han ba: escargot. Så släpar jag mig bortåt, vill se allt från långt ifrån, som på film.
Det är öken. Nu hör jag Tina Turner med spikigt hår. Hennes hår är mer torrt än Marias. Konstfackselever har byggt om sina bilar så att de ska se postapokalyptiska ut.
Det är ett jävla tjat om postapokalypso. Vi är väl här och nu, inte post? Världen är väl kvar? Den har inte dukat under, eller?

Där är ett hus plötsligt, det är skitfult. Jag är stuck in a moment. Nej, jag är fast i filmreferenser. Det liknar Leatherface hus. Om världen ville göra oss en tjänst skulle hon inte ta med Leatherface till postapon. Jag ser att Viggo går in i huset. Hej då Viggo.
Jag zoomar ut. På håll ser huset ut som en snigel. Som Jills veranda, som något i en ämerikansk film. Det sprutar blod ut ur skorstenen på huset, fast det vågar jag inte läsa högt. Maria går på vägen, som leder in till huset.
Nu gå jag också in, det är tyst, mörkt och kallt. Väggar och tak, konserver. Viggo ligger lite här och där, han verkar inte ha hajjat att man ska hålla samman i en slasher.
Jag hör hur det spolar, något fastnar i rören. Jag är så liten, ingen skulle märka mig, så det känns rätt säjf.
Hemmet är klyschigt inrett med kroppsdelar i tantig style. Öron, näsa, hals som lampskärm.
En tavla med familjen.
Ett matbord.
En trappa, jag tar den, svårt men det funkar. Hör något slags krafs på vinden. Och gnissel och en suck och choklad och en överraskning. Trummor och bas, en gitarr. Jag är hungrig, det verkar vara zombies utanför, eller så är det bara vanliga människor på väg till jobbet. På vägen mitt ute i tjottaheiti. Hej kom och hjälp mig.
Jag ser sprit i burkar med foster i, fångar min reflektion i ett window. Jag är ingen snigel anymore, jag är värsta spindeln. Spindeln ser en dörr, jag går in.
Gnick
Bakom dörren en slags annan värld, i färg. Det luktar wella balsam timotej fruktigt glatt och positivt. Jag tänker positivt nu. Inte den gamla Ryska vodka svarta benrangel tycker folk är allmänt gud vet utan mer sådär yeah.
Det kurrar i magen. Mina armhålor är svettiga. Även fast jag shavade dem igår och köpte en deo.
Hej där sitter någon, det är Maria. Hon har fastnat mitt i ett skrik.
Stuck in a moment del 2. Hon kollar på något bakom mig och liksom pekar. I en gungstol, den gnickar. Hej jag fattar att det är något bakom mig, kanske en zombie eller whatshisfejs Viggo, vem bryr sig. Hade inte Viggo nåt barn också… Och en jäla massa ryska fängelsetattisar. Det är väl nån jävla trend. Att leka att man tappat tvålen i Ryssland. Att man bott i en skokartong.
Hon säger något, Mary. Hon ba: Mikael W___e killed me. Han drog bort min vilja att kämpa med sina gubbideal. Sina jävla gubbgrejer.  W___e is the killer.
Jag hör en gitarr bakom mig, det är fan progg. Ska W mörda mig med, vad har jag done? Gitarren kommer närmre, jag hatar gitarr egentligen, killband med gitarr. Fast jag valde det på kursen för jag ville vara cool men jag fick trummor istället.

                                                                                       Jaja.

Och sedan var tiden slut.
Meningen var att vi skulle göra låttexter.

Jag tyckte om popkollo.

Men jag är inte bra med folk, mitt självhat har ökat med 200%.
Men konceptet är bra. Kvinnor behöver ta mer plats. 
Alla utom mig.
Fast nu måste jag sluta hata mig för annars kan jag inte jobba. 

Ny vecka.

Reaktioner:

Inga kommentarer:

Hat