Moodbräda mars

This is the läge. Lite valium, lite segt. 

Björne

Luktar jag Finesse?

Nej.

Du luktar skit.

Talang är överskattat.

Många killar är överskattade.

Mångas fejs är överskattade.

Livet goes fast.

Det var Björne som gjorde det.

Och Herzog är hilarious.

17 mars. 

Jag kan inte jobba, jag har glömt bort hur man gör.

Jag vill bara bli rockstar.

Jag vill vara Jeff Buckley.

Jag vill stå på scenen i roliga hattar och sjunga konstigt som The Knife och bli omkulldansad av en björn.

Start.

(försök eliminera ironi)

Jag skulle så gärna vilja se en man gråta. Bryta ihop. 

Av gråt typ.

Inte en broken man som redan gråter liksom. Inte fyllegubben som lät mig och en annan kvinna sitta på bussen idag trots att han inte kunde stå ordentligt, inte honom. Inte han som satt utanför matbutiken och skakade och tiggde. Shit vad han log emot alla som gick förbi och shit vad han skakade när ingen såg.

Shit vad det värker i hjärtat att ens tänka på det nu.

Och elände över er som klagar på att ni inte pallar se fattiga människor på streetan. De finns, lev med det. Du hade tur som föddes här, ass hål.

Men ja jag vill se en poppis kille bryta ihop and cry. Finns det någon tumblr för det? Poppis killar som gråter dot com typ. Ingen tycker synd om dem och de gråter hemma ensamma i fosterställning och kan inte ens spela gitarr om saken.  

Och inte någon liten tår utan ”mitt hjärta har gått sönder” skrikgråten.

Inte i form av musik, nej, inte Jeff Buckley.

Saltvatten i floder utför ögon.

Nu när mitt självhat övergått till normal vrede. Och ett slags lugn. Jag klär mig som ett dagisbarn. Det är fläckar på allt. Säkert hundens eller blod eller mat, jag har ingen aning.

Känns som imaginärt näsblod.

18 mars.

Get to the chopper.

Men gud. Tänk på barnen over there där borta som inte har det bra. Tänk på barnen. Och på rapes. Jag måste göra scenkonst nu där jag pratar om mig själv visar hur mycket jag bryr mig om dem.

Flera plastskelett i hög.

Springer o muttrar:

Teater är bara skit. Teater är bara skit. Teater är bara skit. Skit är bara teater. 

Övrigt:

Ride hard.

Jag hatar teaterlekar. 

Tänk värdighet.

Sluta prata.

Ta med din elgitarr.

Jättekul att åka finlandsbåt.

Evigt liv.

Dödsfestligt.

Och folk i kör ba: men vad ska det här bli? Vad ska du bli?

Men vad ska det här bli?

Vad ska du bli?

Men vad ska det här bli?

Vad ska du bli?

Men vad ska det här bli?

Vad ska du bli?

Repetera.

Springer o muttrar: Killar är bara skit. Killar är skit. Skit är killar. Killar är bara skit. Livet är bara skit.

Fit for fight to become the ultimate goal, göra porr. Eller hur. Porr är ju grejen. Fett med betalt för vestibulit och analinkontinens. Hah…

Min pvåffla ska heta Vestibullit plastric Barbie.

Du ba: men vad är meningen?

Och så lite menlöst grubbel:

Om någon i din närhet som du känner eller ej är ganska stel, säger konstiga saker och verkar allmänt rude så är den troligtvis BLYG.

Om du har en kompis som är en banger, som ofta säger Oh yes jag vill gärna hänka på den och den festen men som aldrig dyker upp så har hen troligens panikångest eller social fobi eller bägge.

Och är blyg och plågas av detta!

Om din kompis ser sur ut bland folk är hen troligens blyg. Om hen i tillägg säger konstiga saker så är det också troligtvis blyghet.

Sur är väldigt ofta osäker och/eller blyg.

Eller för att täcka över att man rodnar och att fejset avslöjar varenda känsla så går du bara undan fort, verkar arg. 

Det här är svinvanligt folkens.
Lägg märke till detta och döm ej, agera i stället snällt som fan och krama din kompis.
Fortsätter:

Om någon går förbi dig och surt tittar åt ett annat håll, låtsas som den inte ser dig och sedan mumlar något rossligt när du säger hej så är den blyg.
Och troligtvis lite kär i dig.

Haha.

Om någon alltid är lite taskig mot dig, särskilt inför andra, är det samma pryl.

Alltså inga allvarliga saker men ni fattar...

Om någon babblar på osammanhängande utan att andas om allt och ingenting så är detta troligens illa dold blygsel, om denne sedan förslår att ni ska ses men varken hör av sig eller dyker upp så ligger den troligtvis hemma och grämer sig som fan över detta.

Så vad gör man da, med sina blyga bangande medmänniskor.

Jo:

1. sluta aldrig fråga ifall de vill hänga med.

2. påminn om att det räcker med att de bara går på ferren eller vad det nu gäller, att det är fint bara att se de där i fem minuter.

Och låt dem för guds skull gå hem när de vill det.

3. även om det tar emot att vara den som hör av sig i överkant, do it. Ring och föreslå kul grejs samt föreslå att den andre ringer oftare och föreslår prylar, att du liksom är på för det mesta.

Var lite bättre, var lite storebror, var snäll liksom. 
Var inte en snål högstadietonnis, tonåren är över ju.

Ja.

/Svinet

Reflektion

Vissa blir skrytiga och babbliga bland nytt folk. 

Folk ser oengagerade ut efter ett tag.

Vissa sliter för hårt för att folk ska tycka om dem men det går inte att tycka om skrytande babblande självhatare med sömnbrist.

Eller såhär, alla kan inte tycka om dem och de söker sig ofta till dem som inte tycker om.

Dom.

Trötthet is a danger.

Trötthet is a danger.

Jag var på popkollo i helgen.

Jag var inställsam och irriterande. Irriterad och skitbra på trummor. Konceptet är fantastiskt dock. Mycket hallelujah och we love you och shit vad man behöver det bland och det funkar inte always men gemenskap är bra.

Och man får en inblick i hur man fungerar i stressig men tillåtande miljö tillsammans med kvinnor.

Och vill någon spela i band så hör av dig, det finns replokaler man kan hyra billigt, jag tänker kvinnor och män i ett band tillsammans, ba yes.

Vi hade en skrivarworkshop med Kajsa Grytt, en av övningarna var en tiominuters grej där hon med några minuters mellanrum sa meningar som man skulle väva in i en slags berättelse. Många skrev om sin pappa.

Och grejen var att man inte skulle redigera efteråt så nu ska jag plåga er med ett oredigerat exempel på hur jag har svårt för berättelser, att skriva dem, och hur jag då blir uttråkad och skriver in saker jag tänker på och hur utstuderat och inställsamt det kan bli, men också stundtals bra. Att skriva utan att tänka och släppa fram sitt undermedvetna är bra?

Såhär:

Jag går på en väg. Maria går på vägen. Viggo Mortensen går på vägen, jag snubblar på Viggos konsumvagn. Det är en slags mörk framtid. En slags framtid. A future typ. Som är mörk. Viggo har ryska fängelsetatueringar. Maria har en kråka. Och en gitarr. Och en Jason. Hon har inga skor. På sina tassar. 

Maria har slängigt hår. Det är sådär wella balsam timotej dragspel fiol och flöjt. Hennes hår. Det luktar gott. Hon tittar skeptiskt på mig. Jag fattar inte vem jag är här, om jag är ett djur eller själva vägen eller… En snigel. Jag är en snigel. Jag möter Viggo, han ba: escargot. Så släpar jag mig bortåt, vill se allt från långt ifrån, som på film.

Det är öken. Nu hör jag Tina Turner med spikigt hår. Hennes hår är mer torrt än Marias. Konstfackselever har byggt om sina bilar så att de ska se postapokalyptiska ut.

Det är ett jävla tjat om postapokalypso. Vi är väl här och nu, inte post? Världen är väl kvar? Den har inte dukat under, eller?

Där är ett hus plötsligt, det är skitfult. Jag är stuck in a moment. Nej, jag är fast i filmreferenser. Det liknar Leatherface hus. Om världen ville göra oss en tjänst skulle hon inte ta med Leatherface till postapon. Jag ser att Viggo går in i huset. Hej då Viggo.

Jag zoomar ut. På håll ser huset ut som en snigel. Som Jills veranda, som något i en ämerikansk film. Det sprutar blod ut ur skorstenen på huset, fast det vågar jag inte läsa högt. Maria går på vägen, som leder in till huset.

Nu gå jag också in, det är tyst, mörkt och kallt. Väggar och tak, konserver. Viggo ligger lite här och där, han verkar inte ha hajjat att man ska hålla samman i en slasher.

Jag hör hur det spolar, något fastnar i rören. Jag är så liten, ingen skulle märka mig, så det känns rätt säjf.

Hemmet är klyschigt inrett med kroppsdelar i tantig style. Öron, näsa, hals som lampskärm.

En tavla med familjen.

Ett matbord.

En trappa, jag tar den, svårt men det funkar. Hör något slags krafs på vinden. Och gnissel och en suck och choklad och en överraskning. Trummor och bas, en gitarr. Jag är hungrig, det verkar vara zombies utanför, eller så är det bara vanliga människor på väg till jobbet. På vägen mitt ute i tjottaheiti. Hej kom och hjälp mig.

Jag ser sprit i burkar med foster i, fångar min reflektion i ett window. Jag är ingen snigel anymore, jag är värsta spindeln. Spindeln ser en dörr, jag går in.

Gnick

Bakom dörren en slags annan värld, i färg. Det luktar wella balsam timotej fruktigt glatt och positivt. Jag tänker positivt nu. Inte den gamla Ryska vodka svarta benrangel tycker folk är allmänt gud vet utan mer sådär yeah.

Det kurrar i magen. Mina armhålor är svettiga. Även fast jag shavade dem igår och köpte en deo.

Hej där sitter någon, det är Maria. Hon har fastnat mitt i ett skrik.

Stuck in a moment del 2. Hon kollar på något bakom mig och liksom pekar. I en gungstol, den gnickar. Hej jag fattar att det är något bakom mig, kanske en zombie eller whatshisfejs Viggo, vem bryr sig. Hade inte Viggo nåt barn också… Och en jäla massa ryska fängelsetattisar. Det är väl nån jävla trend. Att leka att man tappat tvålen i Ryssland. Att man bott i en skokartong.

Hon säger något, Mary. Hon ba: Mikael W___e killed me. Han drog bort min vilja att kämpa med sina gubbideal. Sina jävla gubbgrejer.  W___e is the killer.

Jag hör en gitarr bakom mig, det är fan progg. Ska W mörda mig med, vad har jag done? Gitarren kommer närmre, jag hatar gitarr egentligen, killband med gitarr. Fast jag valde det på kursen för jag ville vara cool men jag fick trummor istället.

                                                                                       Jaja.

Och sedan var tiden slut.

Meningen var att vi skulle göra låttexter.

Jag tyckte om popkollo.

Men jag är inte bra med folk, mitt självhat har ökat med 200%.

Men konceptet är bra. Kvinnor behöver ta mer plats. 

Alla utom mig.

Fast nu måste jag sluta hata mig för annars kan jag inte jobba. 

Ny vecka.

Lajf

En slags uppsummering:

Hemsida hej hå

Jag har gjort en hemsida!
I made a web page!
Ta da:
http://stinakajaso.com

Den är pretty sucky men jag ska (när tid finns) försöka få in mer krafs jag gjort där så att det är samlat och lite överskådligt. Tror kanske jag fick en dos energi till detta av min farbrors numera klassiska"men är det inte slut på ledigheten nu" och folk brukar ju ta folk med hemsidor på allvar. Den är svinenkel, länk till blobben och bilder och annat krafs = de knapparna på bloggen som ingen brukar se.

Och det var det.

Finare trailer.

4 mars.

O draconian something or other. Oh läjm saint.

Jag är sämst.

We who were deformed at birth.

Jag vill bara sitta i en skinnsoffa och röka, dricka rödtjut och lyssna på Lionel Richie.

All night long.

Gnälla över killar och deras band.

Genomgå en metamorfos (liposuction?) och göra helt annan konst.

Alltså jag känner ingen kärlek för Bieber.

Eller för mänskligheten övhvdtgt.

Skämtar.

Men Bieber, nej.

Folk: Du ser ut som Buttericks. Som att du lever på Buttericks. 

Random repliker:

This peruk makes me se dum ut, jag gillar det.

Svarta änkan. 

Dödar dig med ett pök.

Och om du blir gravid slänger jag dig i sjön för att testa om du flyter.

Mysa med familjen och blogga om LCHF och självhat.

I löv u Bingo.

Rambo.

Dumbo.

Mumbo Jumbo.

Bimbo.

Gråter till tacktalen på Oscarsgalan.

Det du gjorde mot mig där på lågstadiet på åttiotalet was not nice. 

The day of carnal rapture.

Bohemian rhapsody in rock. 

Robert Wells skakar loss.

Käkbenet.

U will be very far away and u will be very unhappy.

Tänk om någon ser mig.

Eller.

Tänk om någon ser mig.

Jag har bott härute i tre månader. Nej vahetere jag har bott här i skogen i tretton år. Jag har bott här i 350 år, här i skogen.

Jag har gjort den här videon lite snyggare:
GRIZZLY MAN 2 TRAILER from stina Kajaso on Vimeo.
Någon slags trailer för eländet,

Idag påpekade min farbror att "det är väl slut på ledigheten snart?" Jag försökte förklara att jag jobbar cirkus dygnet runt just nu MED EN FÖRESTÄLLNING! Men han skulle int hear it, Knegar en inte med nio till fem så är det inte jobb.
Hans ögon ba: Du är en nolla. En loser.
Och det är väl så.
Kultur är bara skit.
Och alla andra jobb är svinviktiga.

ELLER: Man måste avbryta folk.
Och sina mardrömmar.
Och dagdrömmarna också.

/Mamma