Jag är en död fisk som pratar, inifrån plastpåsen på stranden (i kyldisken).
Jag ba (tänk icke sprattlande platt fisk med en röst nu):
Man får inte bli ett
offer av att känna sig missförstådd.
Sverige 2013.
Jag predikar (tjötar):
Makt är att ha något
som andra vill ha.
Ett snyggt face, bröst, the POWAH, en lägenhet, the POWAH, bröst,
the POWAH, cash, ett snyggt fäjs, en vän med en bil, Håkan Bieber.
Och fölk tänker
saker som: varför har de där feministerna alltid så fula pattar!
Och de (du) vill ringa till
P1 och säga det. Att de alltid är så jävla fula. Varför det? Vaffö då? Vaffö då
da?
Du vill det, ringa
till P1 och säga det.
Du ba: Jag skiter i
din mens.
Du osar.
Jävla hårvåffla.
Jävla våffla.
Skäggtacos.
Hör du mig? Jävla… (tappar ordförrådet) våffla.
Vårta?
Så jävla snygg är du
inte heller, jag kan hitta snyggare, asså en tia, du är typ en femma.
EN FEMMA.
DU ÄR EN FEMMA.
Innerst inne tänker
du: men kan inte alla (kvinnor) bara hålla käften med sitt tjöt. Ja jag förstår
att det är jobbigt med mens, ja jag fattar att jag inte kan fatta hur det är
att vara gravid eller att bli tjatsexrejpad eller vad du nu tjötar om MEN SNART
ÄR MÅTTET RÅGAT! Jag orkar inte försöka låtsas bry mig längre. Det bubblar
inombords, det måste OUT. Den här jävla ordningen som gör mig till någon slags lyssnande toffelterapeut, FAN. Jag vill jaga, jag vill fan springa runt och trasha, jag vill
trasha ett hotellrum. Jag vill vara Håkan Hellström, minst. Jag vill att
halvfula brudar med glitter i analen ska stå och tråna efter mig i rad efter
rad, som dockor. De ska inte ha mens, de ska ha kroppar som tolvåriga pojkar,
fast med BRÖST och moist! Vagina. Moist. Mjuk. Varm. Kvinnlig. Mother earth,
minst.
Allt på din blogg är
så jäla fult förresten.
Din blogg är så ful.
Allt är fult där, på
din blogg.
Och du skriver ju
inte som Norén direkt.
Och ja ba:
Nej men varför ska
man skriva som andra? När de redan skrivit så. Och jag går inte på NK och köper hummer.
Varför ska jag
imitera redan existerande kultur eller sitta och rapa tomma referenser bara för
att visa att jag också kan läsa och förstå film.
Man borde oftare
ställa frågan, varför?
Varför acceptera
rådande normer inom (vår västvärldskultur) som egentligen ändå mest består av
svågerpolitik, nepotism och kannibalism där vänner gillar vänners grejer och
där allt går ut på att stjäla som fan.
Och på att klättra.
Och att inte fatta hur poppis man är eftersom man bara tittar på de andra, vill
ha deras… shoes.
Gärna slita skorna
av den som redan robbad ligger ned.
Där svaghet anses
som omöjligt att deala med.
Svag är inte bra.
Hör du mig?
Jag noterar att de
med sämst självförtroende ofta får den hårdaste kritiken, det bara går inte att
hantera den som osäkert mumlar. Det tolkas som arrogans att vara osäker, folk
har glömt sina hjärtan på toa, döden, döden, döden.
Folk (läs någon) ser
mer upp till makt än heart.
Men.
Jag är Jean Claude (läs du).
Jag kan stå i spagat mellan två lastbilar, minst. Jag (du) är God, minst. Och om vi alla slutar tävla så blir det ju roligare att gå till jobbet.
Ja sådant kan vi
grubbla på.
Fast allt jag gör är
subjektivt, jag kan ju inte veta vad någon tänker.
Egentligen vill jag
bara be om ursäkt för mig själv och allt dumt jag skriver, säger, gör. Men det
är liksom försent.
Jag är för gammal.
Jag tror inte på Gud
heller även om korset lär en grejer som död och offer. Att det är viktigt att
lida ty det är en del av life.
Ehm.
Om man accepterar att pain, suffering, Robbie
Williams och ache i hjärteroten är en del av livet så blir det lite lättare? Det ska inte vara lätt? Känns som att vissa tror det? Känns som att vissa (läs
någon) vill ha kakan och äta den och sätta på den och sälja den dyrt på blocket
och att den ska göra dig till en stor star samtidigt.
(som i ett
barnprogram) Men det går ju inte.
Du kan inte det.
Mannen.
Lev genom detta (live through this på english).
Ta dig på patten, och rör runt där lite.
Inse att ingen tagit på den på ett snällt sätt, folk bara rycker i ens patte.
Ett kilo fläsk.
/Svinet
