onsdag 1 augusti 2012

Om scenskräck bla

Och bristen på dig när du inte är här makes mig en rund boll.
Ba tuggar kex tills jag rullar.
Det stora vemodet som rultar in.
Bumsi bumsi.
Man borde fästa ett gummiband i dig.
Gummiboll.

Och den bästa låt som nånsin gjorts är:
Det ska va gött å leva
Annars kan vi lika gärna skita i alltihop!

Jag grämer mig punkt se.
Här is where old people live.
Och man kan inte tänka på de stora sakerna alltid, det går bara inte. Man mäktar ej de stora grubblerierna.


Ty här is where the cold people live.
Det finns en stor dos av du ska inte tro att du är något.
I mången peptalk.

Det luktar gas.
De verkar inte prata så mycket med varandra.
Ett tecken på att man är uttorkad.
Blabla.
Om konsten:
Man gör sitt bästa och skiter i om andra tjafsar. De kommer tjafsa ändå.
Och tafsa.
Nu kommer polisen.
(kallar denna för: tandborstning runt midnatt i norr med dimma over det hele iklädd oxblodsfärgad bjärnfitta och Nancy)

Jag tror att GUD tittar på mig och jag tror att han tänker typ: usch.
Och det är inte för att vara self absorbed.
Utan jag tror han gör så med de flesta.
Men ska man tro Internet är det mesta roligt hela tiden.
Folk gör succé ba jämt.
I spräcklig tan och med skitstora lips och buffaloskor.
Det ser alltid roligare ut än vad det var.
Jag kanske också ser ut så ibland.
Fast idag ringde jag hem till mamma och grät, för att jag är så rädd hela tiden. 
Allt är väl bra, men kroppen skakar och varje natt svettas jag mardrömmar, sa jag.
Du blir alltid sådan när du ska spela, sa hon.
Jo...
Ändå vill man, jättemycket. Berätta och visa och underhålla och möta blickar och roa och lätta och liksom tjolahopp tjola hej! och ge folk lite paus och haha och ho ho.
Det finns ingen logik.
Så har jag munsår också.
Utanför tutar en stor ballong som det står Aftonbladet på förbi.

Så då blir man lite apatisk.
Av skräck.
Lyssnade på Lars Lerins sommarprogram och bölade, för han kändes som en avlägsen syster eller nåt.
Och kropp och själ i p1 hade ett program om skådespelare och nervositet som var ganska intressant.
Fast det är en jävla skillnad att ha en trygg teater att jobba på där folk fattar varför du är rädd (oftast) än att alltid stå med tightsen på knäna på en offentlig toalett och försöka dra på sig sminket och rigga sina 800 rekvisita på fem minuter och värma upp samtidigt som folk vill gå hem och så måste man skrika för att synas och höras igen och igen.
Asså det är också kul men hej olika världar.
Man spelar ju för att man inget hellre vill.
Fast man inte vågar.
Och man vill inget hellre än att vara trygg också. Fast det måste komma på andra ställen eller i andra hand. Båda går inte.
Och kan man acceptera att det här yrket aldrig innebär den där tryggheten som man är en sucker för, så går det.
Trygghet är väl en slags illusion anyways som någon kloker säkert skulle sagt. En psykolog skulle väl kväka ur sig att man bör ha den med sig, inuti. Och det är nog sant.
Och det där med att man nog ska göra det man vill, trots skräcken, för vad annars liksom? Ingen kommer att tacka en för att man inte vågade göra grejs, man kommer bara slå sig själv för det.
Man får väl klaga och gråta bäst man vill, bara man gör det man ska göra. 
Typ.

Och lite mer skräckapati.
Skräpfilm och skräpserier.
Bölar.

Men det är härligt.
Och det är en gris i rymden.
  
(kallar denna: patetiskt självporträtt taget i ett självömkligt ögonblick på södermalm)

 Kärlek/
Svinet

Reaktioner:

Inga kommentarer:

Hat