onsdag 20 maj 2009

Ass to mouth

Vi lever ass to mouth.
Resande över våra tillgångar i horing, rallar runt på scen framför förvånade människor som känner igen sig som lost, what? För weird för ditt eget bästa. Blir utsurad av tekniker, får blickar av män som tycker om att se på när du städar, de kan inte resa sig, måste kolla in när du skrubbar golvet liksom. Får kommentarer tre gånger dagligen som: jaha kan du leva på det där da. Teater - så vaddå du är teaterpedagog…
-nej jag är skådespelare. VA? Vaddå skådespelarpedagog då? Nej jag har… ehm mummel svordom gått högskola, det här är mitt yrke.
-jaha shit vad de har dålig smak i Norge da… Kan du leva på det där då? Fan de måste ju ha skitmycke kulturpengar i Norge, eftersom du får cash menar jag, ska fan också dit.
Man försöker hålla sig rak i ryggen, undvika alla: öh du bruden fan kolla du öh bruden du är en såndär vahetere tjej va? Du gillar såna där brudprylar som… städning och skor va? Allt du gör som du tycker är roligt är jävligt onaturligt för dig fattar du? Men vafan vad du ser ut, ketchup i hela fejset! Såg bättre ut innan… clowndräkt ba: bluärrrrgh.
Allt med någon slags förhoppning om att jag ska vaddå? Lyssna och böja mig framåt… eller vad vad?
Det känns så jävla utnött. Idag på busstationen med en för kort klänning, fyra gubbar: miau, kissekissekisse, ja kom hit da, miau. Skratt, nån slags förhoppning om att jag ska… vaddå? Inte på munnen liksom. Arsle till mun life.

No more Mr nice clown.
Går nu igång med nästa projekt, shit vad det ska svida. Laser och elände. Ingen humor, ingen clowndräkt. Självhögtidligt och offerorienterat som fan. Jag ska se så bra ut att folket på främre raden ska gråta och drömma om mig som deras saviour. En man skola upptejpad på väggen hänga och röken och brölet ska ligga som ett ångesttäcke över nejden. Alla går hem och gråter, Inget hopp, ingen gimmick, ingen knorr, inget någon kritiker kan tolka som girl. Inga färger, inget kladd, bara mitt eget näsblod som jag hamrar ut genom hallucinatoriska droner. Mitt och andras näsblod i en stor hink man kan dricka ur på utvägen. Det finns inget berättande, alla håller käften, inget koncept, ingen dramaturgi. Det är helvete i sin renaste form, upprepningar av ingenting, biljetterna är svindyra. Kommer att bli en succé.
Kanske får vänner på köpet, kanske snygga tom. Så att jag också kan ha ett facebook barnkalas för 300 kulturpersonligheter som fotar varandra och man är solen, den varma mittpunkt alla söker sig till.
Fast utklädd till barnsoldat, en motsats. Den kalla dödsmorran alla helst undviker, det blir mitt nästa projekt. Dödshoran…
Ett kompromisslöst helvete. Ljudet av barn på café, par som håller på, sport, 56-åringar på ålandsbåten, emo-chat, garageband med snygga pojkar och trånande girls.

Du vet att du är helt off när inget av det där känns hemtrevligt.

Det här är radio tystnad. Folk ba: jag e outsiders.
Idag flög jag flygplan och tänkte att det gör fan inget om flygplansjäveln kraschar. Kanske behöver en pick me up i form av en go gammal flygkrasch. Jag bryr mig inte, en jobbig tanke bland många andra. Gick runt i Luleå, en stad bland många andra. Barnfamiljer, gamlingar, studenter, pervade män/boys will be boys med moppe och snus.
Det var även:
Astralprojektion. Någon slags gladnoice med sjukt fina trumblabla pojkar. Recensent utan begrepp. Blyg publik, sur tant.
Tant.
Blodstopp i handen av gummisnodd jag maniskt omedvetet av trötthet satt och virade runt kroppen.
Vätesuspexblonderade småbrudar i dussinklasar. Man borde hångla ner dem. Ned ned ned ned för backe ner.
Luleå. Sport. Snus.
Broder Daniel Henrik pojkar. Ishockeypojkar ligger utslagna på Max hamburgerhallojs. Jag och Lisa bär runt på våra kartonger, prylar. Sminkad som en kvinna/transa.
Allt kanske bara var en ond dröm.
Plan – dö – nu
Oaaaaaaaaaaa
Plums

Allt svart ska ut.
En man grabbade tag i mina höfter och tryckte sig mot min röv mitt på t-centralen och sprang sedan iväg skrattandes. Det var för ett par timmar sedan, efter jag skrev det där med gubbarna och planet, efter flera dygn av gubbkommentarer, de kommer fram på våren.
Efter ett helt liv som fitta.
Hoppas att alla män någon gång får uppleva en sådan förnedring. Ifall de skrattar nu, åt sin lottning. Ett par månader på Kumla kanske skulle göra dem goth, lite tappa tvålen?
Jag frågade iaf vafan han höll på med men då var han redan borta, såg på alla som stod och glodde på mig, skämdes (gu vet varför) och gick därifrån, slängde min väska på marken, kröp ihop och grät. Ingen frågade hur jag hade det. Välkommen hem. Önskade att det där planet kunde ha kraschat lite.
Men han manifesterade väl bara vad alla tänker:
den där kjolen är fan för kort
du ser ut som ett billigt luder
får väl stå ut med lite späk om du ska gå runt sådär
Kunde ju dra på dig ett par braxer och slippa dra åt dig uppmärksamhet. Du vill ju ha det. Du vill ha uppmärksamhet.
Ehm
När det gått så långt att jag verkligen släpper på alla mina hämningar så kommer många få ont – i knäet. När jag hamrar itu dem med div. verktyg, fritager cirkus och zoo djuren, slår sönder hela staden med ett basebollträ och skriker: Det här är inte konst, det här är din nya verklighet!
POFF
Den dagen – den glädjen.
Jag hatar män. Så var det sagt.

Min hund kanske måste dö.
Har inte sovit ordentligt på tre månader.
Minns inte när någon strök mig över kinden sist.
A man violated me today on/in the subway
Därför tänker jag att det där flygplanet kunde kraschat lite.

Reaktioner:

2 kommentarer:

  1. "ledsamt att läsa. känns fint att inte vara tjej" tänkte jag skriva

    SvaraRadera
  2. Man har sina dagar, tack för att du pallar å läsa gnölet, har en sov spellista nu. skicka musik gärna!

    SvaraRadera