Upp sats

Jag heter Hanna Montana.

Och jag vill bli stjärna.

Mitt nästa projekt ska heta Freddy vs Jason.

Det ska handla om Freddy vs Jason.

Jag försöker skriva en uppsats, något jag aldrig gjort förut. Det går dåligt. Faktiskt så att jag börjar hata hela mänskligheten, eller inte alla men: 1. Män som har alldeles för mycket makt. 2. Män. 3. Det där med att inte kunna behärska något som andra övat på i flera år på men som man plötsligt bara ska kunna sådär hip happ… Det kan få en att känna sig så riktigt jävla värdelös, sådär sämre än alla andra. ATT INTE HA VERKTYG. Och när en lärare i det ögonblicket gång på gång ber en att se på sina klasskompisars uppsatser så att man kan se hur det ska gå till är inte… Det är inte bra. 

Samtal som känns som att dra sig med en grep i fejset. 

De har haft mer tid är en dålig ursäkt.

Kompis frågar: Men skriver du sådär som i din blogg (undertext: skriver du som en jävla kratta?) 

(eller grep?)

Någon annan säger: Men det är väl bara att krafsa ned en frågeställning och några citat så är du färdig.

Lärare säger: Men jag fattar ingenting, du måste ju skriva så att vi förstår. 

Någon säger: De kommer hata det men du kanske blir godkänd.

Mamma säger: Grubbla inte mer på det där idag nu, lova. Kram.

Jag kan också avsky väl dolda härskartekniker och kränkningar som är så subtila att ingen annan skulle märka dem. Fast då är man en överkänslig kvinna. Man är kvinna. Man har dåligt självförtroende. 

No. Att vara passiv är grejen. Och duktig på shit. Och inte visa feelings, feelings är bad.

Och nej jag skriver inte som på bloggen, men jag kan inte det där uppsatsspråket, för jag har aldrig övat på det. 

Och när jag ändå är igång och gnäller så avskyr jag:

Folk som mår lite bättre när man är svag, som liksom reser sig då och sträcker sig lite extra, blir extra duktiga, lyckliga och bekymmerslösa.

Och jag syftar inte på dig nu, jag gnäller bara helt random.

Folk som man skriver vänliga mail till men som väljer att ignorera dem.

Jag syftar på dig nu.

Att jag glömmer att svara på vänliga mail.

Att jag köpte ett par solglasögon som jag tyckte var skitfina men så såg jag bara ut som en fitta i dem.

Hah.

Och (nu jävlar är hon sur) I hate när folk som har det bra i sin lya i New York och dricker prosecco varenda dag skriver självhjälpsböcker. Om hur man ska hitta sin väg. Framåt.  Jag är trött på att överklassen och deras barn ska visa mig hur man blir en lyckad människa. Genom att tänka positivt, dricka en jävla massa sprit och vad? Vad? Blogga. Göra en klädkollektion. Flytta ut på landet. Bli duktig på att producera, arbeta och prestera. Men vad ska jag med det till? Det enda som är viktigt är att vara snäll. Men hur ska man palla vara det när alla är så jävla prestationsinriktade och armbågiga? I ask thou. 

 

Jag är inte nice. Jag kollar på Bapelsin är det nya svarta. Hunden vill att jag ska klia hennes myggbett på vänster innanlår. Hon insisterar.

Jag borde prestera något nu. Inte skriva det här… Borde göra en klädkollektion med bears och sedan dränka mig i prosecco och ballonger och tidskrifter som infantiliserar kvinnor och… 

Det kommer kännas bättre i morgon. 

/Hanna M