Sorry, lång text.
På radion:
I will follow
you (follow you) wherever you go.
Dont you
(paraparaparam) forget about me.
Every (fejkbas)
step you take.
Du ska höra mig roar.
Lärt mig augusti
2013:
Socker sätter
sig rätt på fittan.
Män
som försöker vara små pojkar.
Otäckt.
Money
for nutting och Lady Gaga visar pattarna på MTV.
Man
ba:
Visa
brösten som Lindsey.
Ropa
på hjälp som Lindsey.
Hav
inga falska idoler jämte Lindsey.
De
är alla losers.
Alla
utom Pindsey.
Folk
väntar som gamar på att Klindsey ska tabba sig överdosera and die. Special
teve fans crying och grejer.
Onda
kvinnor.
(mens)
Apropå
Ellen Jelineks sommarprat t ex, det där med att teatervärlden kan vara sjukt inskränkt med folk som jobbat tillsammans på samma sätt i tretusen år utan insyn och shit vad det kan gå illa, man kan bli grymt hatad i en värld där alla vill klättra, få jobb och vara bäst. Och KÄNNA IGEN SIG. I något slags allmänmänskligt som jag och många med mig aldrig fattat.
Hörde t ex (lite av ett sidospår) att Gwyneth Paltrow skulle vara den
mest hatade kvinnan i Hollywood. Tänk att vara det. Tänk att gå varje dag till
jobbet och vara det.
Sidospår. Kollar Yohio på teve, tjejerna skriker och vevar robotlikt med armarna i "takt" men de är happy.
Han ser ut som ett L.
I högstadiet brukade killarna hålla upp en bordskniv eller golvmopp för att liksom demonstrera hur jag såg ut. När jag var femton skrek någon ut i sommarnatten att jag såg ut som en skräckdrake, det var inte direkt en sådan där "niotillfem vi lever i natten med öl och cigg och vänner och är lite sådär lagom utanför som Hellström tonår" Det var mer en jag stannar hemma för jag är för ful för att gå ut fram till trettio.
Jävla Håkan och alla rich kids som hyllar påklistrad fjortisångest.
Och vips nu vart jag en ond häxa, så jäla lätt.
Allas
värsta mardröm va. Men hej det är ju skitlätt. Dåligt med sömn, stressigt på kneget, mens, en dålig dag och folk som inte vågar säga ifrån när man är sur.
Barn som pekar.
Stundande bål.
Så
går man på som evil queen golvmopp ångvält helt utan att veta.
Tills
man för höra att ingen tycker om en.
Sedan
dör man.
Noterat
på streetan i Malmö:
Han
har bandana på allvar.
Bandana
på riktigt.
Känn
ingen fear.
Le
och andas den djupa andningen.
Gaga
är naken igen.
Ett
skelett med två bollar på.
Jag alltså.
Jag
vill vara en maskerad.
Du
vill också det.
Du
vill flyga iväg med mig över allt elände, make sense och ha roliga outfits.
På
klubb. Fast utan alla douchebags.
(till
Katy Perrys Roar crescendo)
Föra
dagbok i världen som Grizzly Man.
Med
”stor” ”nyfikenhet”.
Världen
är tres weird.
Jag
be Edward i Twilight.
Yolo?
Sitter
på tåget varje dag med fejkblod i håret eftersom vi inte har dusch på jobbet.
Jag
tänker alltid, när jag ser att en bloggtjej har skaffat sig en hund, typ: det
är hunden and me och kolla vad söt och jag och min dog.
Jo.
Jag
brukar tänka att hon snart kommer att tröttna på den.
Vi
kommer gradvis mer sällan få se den poseras med på bild, omhuldad av löv, i
roliga outfits, fångad i en gäspning.
Snart
kommer den inte synas så mycket på bild. Alls. Hon kanske skaffar barn eller en kille och hunden blir mer som en gammal matta.
Man
kan ana att den inte få gå ut och kissa så ofta längre, kanske var sjätte timme, en
kort promenad runt kvarteret?
Sedan
inget.
Sedan
kanske en ny ägare.
Så
kommer döden.
Blogghundens
öde.
Bilden
av ondska.
Som
kött.
Som
zoo.
Som
djuraffärer, eller som barn i djuraffärer som petar på hamster i bur och knackar på
akvarierutorna trots att alla vet att man inte får det.
Jag
identifierar mig med en sådan där blogghund.
And
you are gonna höra mig Roar.
På
radion igen:
I will follow
you wherever you go.
I will follow rivers.
Dont you
forget about me
Every step you fake.
Fem trasiga små fingrar.
Nanana anananana.
Och you are gonna hear me. Roar.
Man
måste göra listor för allt:
Gå
upp.
Gå
hem.
Håll
käft.
Killit
bang.
Köp
en hjälm.
Cykla
ordentligt i Köpenhamn och som crazy cat woman utan riktning i Malmö.
Bli
lika stark som Nina Simone och tappa inte fokus i meningslöshetens dravel.
Skota
hem.
Frukt.
Svamp.
Vivag.
Bröd.
Ost.
Slutar äta socker.
Slutar dricka kaffe.
Spelar Animal Crossing på repeat. En värld där man umgås med djur och fiskar och gräver upp fossiler, när allt känns lite too much.
Och en skådespelare goes: Me me me.
Nu leker vi att
detta är en hemsida där man kan läsa vad som händer hösten 2013:
*Snart kommer en
föreställning i Köpenhamn, den heter Kött och Blod och handlar om Narcissus
mfl.
Jag är med och
spelar där.
*Ska göra färdigt
en slags diktsamling som ni måste lova att stjäla och ge bort till jul.
*Så blir det
konstutställning i Malmö i november på Cirkulationscentralen tillsammans med
Jonas Gazell.
Och så ska jag
undervisa i improvisation och lite annat som jag glömt.
Göra alla stora
klassiker som stora män gjorde där förr.
Typ… Det går en
vind genom … Du fladdrar till i en tyllgardin.
Kommer bli typ:
Kajaso.
Lämnar männen
som frågetecken och kvinnorna med knutna nävar in tears.
Och inte:
You are just
like coming ned på folk.
Du är just
bringing people down.
Vi fattar ingenting.
Det var inget hjärta.
Det va ingen humor.
Trettonåriga tjejer tycker du va ful.
Utan bara löv.
Yoko Ono och.
Me love you long
time.
(babblar på)
På helgerna
brukar jag förresten undra: Är det bara jag som helst sitter hemma och gäjmar och läser. Utan
någon jättelust att träffa folk eller göra något speciellt.
Utan verktyg för
att bjuda på ett festligt dinnerparty, orkar inte, jobbar för mycket, har typ
ingen lust.
Är det bara jag?
Alltså en dag
eller så, det är ju trivsel egentligen (deny). Så länge man kan mota Olle Ångest i
grind. Eller umgås utan krav, typ hålla käft och läsa men tillsammans?
Hittade
förresten en badrumsmatta med Barbies fejs på.
Haha.
Och vi posar tills vi dör.
/Svinet, Laura Palmer, Evil Queen, Demonregissören, moppen.
