torsdag 21 februari 2013

Det korta livet


(skrivet som en schlagertext)

(vers)
Där vi är för snygga för vårt eget bästa.
Fast eller som Bard säger:
För det värsta är ju inte att vara ful utan att vara tråkig.

En lista:
Sitta och vifta med ballonger.
Kolla på Mello.
Läsa bloggar.
Göra konst av det där.
Min rygg.

Svarta lackskor med klack.

"Olja" in åtta ljus.
Sätt dig i en ”ring” och touch yourself.
Vi är en av miljoner.

Första tanke när jag vaknar varje morgon:
Jag borde göra något åt den där panikångesten snart. 
Och även den där bipolära jäveln som gör kaos med humöret (är det mensen, Master?).
Således kanske även den där passiva tarmen som gör att jag kan tilbringa en kväll (dag?) med att lyssna på Justin Timberlakes senaste låt på repeat (ja den Mirrors) fyrtio ggr minst och dagdrömma att jag egentligen är en världsberömd r&b sångare (ja just precis) för att sedan kolla ett dansnummer med Pink på repeat på Youtube och dream I can dänce.
Och samtidigt glömma bort saker som att äta, kissa, betala räkningar, svara på sms, JOBBA, skriva klart den där skoltexten, öppna post, andas.

(refräng x2)
Jag växte upp på ett ställe där man fick dagdrömma mycket.
Nu kan jag inte shejka av mig känslan av total ensamhet.
In a world där det inte finns plats för dagdrömmare.

(vers)
Så jag ställde mig upp och rymde från den riktiga Melodifestivalen idag och gick hem och drömde att jag var med istället, och att jag gjorde revolutionerande scenkonst.
Och det var roligare på ett sätt.

(refräng)
Fast (på ett annat sätt inte då) min uppväxt lärde mig även att det finns nackdel med att inte fixa verkligheten. T ex inkasso, vänner som inte stannar kvar och en känsla av tomhet. Så imorgon är det ba att snyta sig, dra på ett ton smink (som näver blir bra, whats up med that liksom) och ta livet vid hoven igen?

Smiley.

De säger att time läker alla sår.
(de ljuger som fän).

Det var strömavbrott igår.
Jag vaknade fem och tänkte på nazisterna.

Typ Britney Amy Lana Lindsey om och om igen.
Britney.
Amy.
Lana.
Lindsey.
Inte så mycket Gaga.

Och man läser de där ”bloggarna”.
Och man *skär sig med ett tunt papper i ögat*.

(stick)
Och i verkligheten går jag hemifrån Ankeborgstyle, väcker förakt hos gubbar med mitt fnasiga läppstift, sitter som en ensam loser och skriver om Melodifestivalen trots att jag vet att det är fult och dåligt med en feeling av självhat in the belly.

(kent)
Och jag gillar inte mina dikter längre.
Jag vill bara göra gay guy hänger runt en stripstång typ stuff.
And whatnot.
Whatevs.
Känner mig som en klyscha på hjul.

Och de gör att man glömmer bort allt som är viktigt och typ köper grejer.
Man glömmer att det enda som är viktigt är att man får uppleva minst en vår till.
Och att de man bryr sig om ska ha det bra.
Och man önskar att där dåliga samvetet man har för folk kunde stilla sig lite, tillsammans med den där känslan av att man är slut som artist, gammal, ful, missförstådd, aldrig kommer att nå den där toppen, tömd och sämst.
Kollade just på Glees senaste Valentines day avsnitt för att någon blobbtjej skrivit att det var bra.
Det var käss.
De hoppade runt och skravlade att ”anything can happen”.
Och några fler blobbar med duktiga människor som gör något av sina liv och orkar skriva om det.
Typ flyttar utomlands innan det är försent.
Fast de är skitduktiga på att hålla ordning på sina papper också, och massor av skit och friends.
Kan vi inte bara hata dem lite? 
Fast inombords. 

(tonartshöjning)
Ingen blir glad av att läsa hur duktiga folk är på saker, om och om igen. Kom igen nu, jag vill se lite sår och lite blod tillsammans med det skrävliga.
Fast jag läser inte längre sådant. The new me slutar nu. The nya jag ska tvätta ögonen och bara läsa böcker och vettiga texter.

(final)
Jupp.
Det här bilden heter: livet är långt därframme somewhere och jag försöker komma ikapp men det går inte så bra/ funky inställningar på kameran.

Kuk o hej.

Reaktioner:

3 kommentarer:

  1. Puss!
    Jag såg en film igår, Two days in Paris, och Julie Delpy är med i den, och jäklar vad du är lik henne. You blonde snyggos.
    Annars, ja jo känner igen feelingen. Vissa dagar. Är inget vidare. Men snart blir det vår.
    Jag mötte din mams, Nancy samt väninnan med två spanienhundar på Långholmo häromdagen. Nancy ba: tjenare hej! Daisy ba: usch. De små liven.
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Ps. Omfamna din inre passiva tarm. Den behöver kärlek.

    SvaraRadera
  3. Hej du, oj vad fint, tack fino snyggo du!
    Ja det är ett sjujävla upponer, ena sekunden sitter man och kollar på Ralf Gyllenhammars pyroregn och tycker att livet inte kunde bli bättre och i nästa sekund ligger man i en trött hög och bara grinar, men det får väl vara så da.
    Ja snart vår!
    Och pollenallergi, hehe.

    Stryps snart av den passiva tarmen men I hear ya, den ska också ha näring. Puss på din panna och största kramen evah! Krama Daisy från mig också, även om hon inte vill veta av klanen Nancy.

    PUSSSSSS

    SvaraRadera