Malm-ö

En tablå.

En pjäs om aids.

Cancer Ebola sjukdomar.

Kloroform.

Fok ja!

I sjuksängen:

-Jag har en stark känsla av att inget kommer att gå bra. Nånsin. Det här kommer inte att sluta bra. Alls.

En ängel hänger och dinglar fram och tillbaka uppochner i ett rep från taket. Dundrar in i väggen lite då och då.

-Aj

En sjukhussäng.

Någon kommer in och försöker trä på sig ett par omöjliga latexhandskar för att kunna ta på den där stackars människan som ligger och klagar.

En snubbe står och håller en kandelaber.

Handskarna välter ut den sjuke ur sängen.

Och en såndär clowntuta som går neråt ba: wuuuuuuaaaaaaaapo.

”kolla va mycke fina grejer jag köpt”

Gaga oh la la.

Medan nån kändis står och pratar om sig själv i en åtta-timmars festlig kvinnomonolog på ett utsålt typ Globen som sedan sänds på Svt och alla gråter.

Badar alla i sin meningslöshet.

Ta tvålen på repet och för den in och ut, in och ut…

Repetera.

Och ångesten, andnöden, skräcken för döden, för att vara meningslös, att be drowning in the klor of capitalismen.

Jag tänkte gnida in mig med en burgare och låta tiden gå.

Och alla blir passiva, lägger sig och ba dör.

Baka muffins med choklad på.

Die!

Oh lord.

Det finns inte tid.

Jag är mest bara arg.

Utanför skäller hela Malmö.

Och det blir inte konstnärligt bara för att du klipper ihop en massa snygga bilder utan mening.

Hamilton monolog:

-Fok ya.

Vi möttes på en språkresa.

Nu ska jag döda hela kvällen.

Asså ingen dialog.

Jag för dig till min barm.

Haha kiwifågel?

Jag har blåsljud i hjärtat.

Jag tror jag är knäpp.

Koketteri, säger mamma.

Men jag undrar ibland om det jag upplever som verkligt upplevs av andra.

Koketteri.

Blabla.

Varför får alltid Paul Bettany spela monster?
Och min granne gråter i detta nu som en clown.
-Bu hu hu hu.
(och tänk en tuta som går neråt)

Foto: Eyal Shachar

Slut på etyd.

Hej/

Svinet