måndag 10 oktober 2011

Blåhallon

Fredag.
Vaknar med ett skri och en insikt (i ögat).
Man kastar bort sig till folk med en förhoppning om att de ska fatta att livet är kort, att de tycker om en, att deras egon kanske ska sjunka med tiden istället för den där heliumexplosionen som trycker ut dig ur bilden.
När de förhoppningarna grusas blir man den som de torkar sina fötter på.
Liten rat.
Bakterie.
Jordhög.
Sedan dör man.

Boden.
Någon har dängt en flaska med Blåhallonparfym från Body shop i väggen på tågstationen.
Sniff sniff.
Ni minns blåhallon?
En pojke inte helt olik ett ensamkommande flyktingbarn med psykisk ohälsa springer fram och tillbaka över spåren, gömmer sig då och då inne i trappuppgångarna med bubbligt glas. Vi står och ser på varandra en stund, sedan springer han som the very whips of his Masters were upon him fram och tillbaks över spåren igen.
Det luktar blåhallon som fan.
Jag har hunden i ett snöre, neonjacka, otvättade kläder, oborstat hår och noterar att ingen annan orkar se på mig.
Mitt besök som kommer med töget märker nog att jag har blivit konstig och tyst av för lite sällskap.  
På kvällen spricker en söm i bröstet. 
Ritch. Eller:
Beläggningen över hjärtat krackelerar lite. Ni vet sådär som på film när det går från blurr till skärpa till zoom till krackelering av beläggning över hjärta.
Alla krav och drömmar och kvävda förhoppningar rullar iaf ihop sig i magen och kniper sömnen.
Snor timmar av vila med tankar som:
Som att man går runt i livet bland en massa skräp och tänker att man förtjänar det.
För att man är en dålig flicka.
Nä så kan vi inte ha det.

Yo Mtv raps.
Med Anne Lundberg.
Children of the corn.
Med Gösta Berling.
Kärlek.
Med Obi Wan Kanobi No can do.
Den totala tystnaden is consuming me Master, som Morden i Midsumer fast ännu långsammare.
Vingummi smakar magsaft.
Jag will bli the bitter end of mig.
Och de där jävla människorna.
Och elände.
Men ganska roligt också. 
Man kan shejka loss till blues och tras
Notera Sinatra låten, mycket fin. Jag känner igen mig i den va. Sweet Jane är inte så bra på slutet men fin i början. Lenny Bruce är en av mina hjältar, lova att lyssna även om det är lite gammaldags alltihopa. Anthony Perkins (Norman Bates) är med för att han är Norman Bates och för att mamma älskade honom när hon var liten. I hennes lägenhet står det Anthony Perkins ristat in i trädörrarna, det ni! Min morsa äger.
/
Svinet

Reaktioner:

3 kommentarer:

  1. Porrsurfare skulle vara en slags uppgradering för mig. För det ligger väl medicinska skäl bakom alla 'prostatamassage'? Väl?

    (Ovanstående går naturligtvis bra att avkoda till: Hänga löst? Vafalls? Inte på mitt skift! Inte på något jävla skift!)

    Till evinnerligheten,
    El Fist

    SvaraRadera
  2. Vänligen ignorera shitheads! (And my bad Swedish.) Your artwork and writing is priceless. It is very necessary -- for you and for those of us who love it. --A.

    SvaraRadera
  3. Tack hörrni! Thanks.
    <3 and <3

    SvaraRadera