Allt av nåd

Jag brukar samla på mig folks borttapade inköpslistor i matbutikerna och handla det dem handlat.

Och det är tyst.

Huset är tyst, du är tyst, jag är tyst, bilen rostar, tyst tyst tyst. Alltets stora allting håller käften.

Och några har torterats, mördats, styckats och stoppats i plastpåsar för att sedan dumpas på gatan säger de på radion.

Man vertikalspyr sin middag över matbordet. Får en tvångstanke att jag måste ta reda på vilka de var. Hade de posters på väggarna?

Luktsudd?

Bubbliga klistermärken?

Adhd Kajaso.
Får lust att lämna in.

Säkert hösten?

Men inte ens herr döden vill lajja med mig (spela schack eller andra brädspel fast inte Alfapet för Alfapet är så trökigt).
I-lands gnöl.

Jo för det är höst här nu, jag vet att ni har det varmt därnere.

I helvetet.

Hah.

Os i dressyr mannen. Och det bästa som finns är att ligga där  under någon som snor ens idéer och koncept. Känna huvudet dunka i väggen dunk dunk. Ligga på mage hela nästa dag och aldrig mer gå på toaletten.

Applåder och gråt och en recensent.

Allt av nåd?

Hej.

Världen är full av människor som gör vadsomhelst.

För att slippa träffa dig.

De får plötsligt jättemycket att göra varje gång ni ska ses.

Är det ye old skräck för att man ska bli kär och never never let you go?

Tristan.

Och nobody.

Jag sminkade bort alla mina drag idag, kladdade foundation över hela fejset. En slags face off.

Funkade inte riktigt.

”Jag var så orolig för att du inte skulle tycka jag var söt och undvika mig ännu mer”

Haha.