söndag 4 januari 2009

I was in Nam


USA mannen
Pig destroyer
Nam nam
Det man inget vet om mår man sjukt bra av att inte veta. Jag glömde mina tankar, ideer, hjärna samt corpus cristi i Las Vegas. Allt ligger utspritt i Death valley. Manson grävde ner mig med en tjock spade så att säga. Stomp stomp. Jag och mina bröder tänkte skitbra grejer, öknen tar tacksamt emot våra skämt och bjuder tillbaka spindel, skorpion samt giftorm. Cher var där liksom, hon är typ 90 bast och skitball. Mycket liten röv i stringbody samt botox keeps the doctor långt borta. Drömde bara seriemördardrömmar. Me love you long time.

Det var najs att jogga för livet istället för att slösurfa, spela bingo med amerikanska hemmafruar på julafton i motsats till ensam Arne, att känna sig som i Hollywood på vägen, lalla sin egen version av Abba texter och dricka svinstora milkshakes. De hade statyer som sprutade eld och som sjönk trallandes under vatten och det var drakar och Liberace och hela jävla Europa och Finlandsfärjor, junkies och här kommer alla känslorna på en och samma gång typ. I Amerika.
Allez istället för en massa tid som gör mig slö. Folk orkade inte förolämpa en heller och det var fan skönt. Jag är så van vid att man anmärker på min telefonräkning, familj, klädstil, sätt att prata på, foton. När folk tänker på cash och ej sex så har de inget annat att fokusera på såsom andra människor.
Näväl juljäveln da:
Jag fick en bok om relationer i julklapp. SKAM SKAM! Och Fassbinders Alexanderplatz, en muminmugg samt några lp´s och en nattskjorta. Skitbra.

Det nya året kommer med en blank taveljävel, jag är senil av feber. Hittills gillar jag 2009.
Har deKadansat så mycket att jag glömt nyheter och folk samt Stockholm. Ompa lompa.
Så då kan man lika gärna lalla runt i Vegas fast det var inte sant nej det var det inte för däremellan kommer Gaza. Kommer hem - Folk gnäller på Skugge. Men hej! Ingen lär sig att man inte ska lyssna på falska profeter. Hon gav mig ångest på 90-talet – nu verkar hon ha det bra eller nåt… Man vet inget om sånt bara för att folk bloggar. En blogg kan vara ens motsats mannen.
Om du läser en blobbtext eller krönika och tänker: Ah yeah word up! Så är det kört som bilen. Lyssna på din inre röst. Fast om den säger HOPPA från västerbron så ska du inte göra det. Lyssna inte på inre falska profeter heller. Drick ett halvfullt glas med en god gammal vuxenläsk och tänk på döden. I motsats till bada i havet när det blåser och det är svinhöga vågor eller varm hund. Tänk att du har en kappsäck full med två spänn, ett par halvbräckliga polare, din favvomusik, bastu, palt samt alla säsonger av Buffy och vad mer behöver du?

Det är ju alltid kärleksbiten son knagglar för ALLA andra har det ju så jävla najs i typ Berlin med alla sina losers lövers. Jag ångrar long time 2008 att det där mongot inte hörde av sig mera (the more you ignore me... gnol gnol), asså att han var dum i huvet, allt är ditt fel osv. Att det ska vara så himla känsligt jämt och att jag alltid klampar på. Är alltid så himla på.
Men asså om folk inte hör av sig så är det ingen du vill ha något att göra med, eller hur går alla de där Fuckin Åmål päron tröstorden? De som verkar lyckade på högstadiet blir fetlosers i framtiden? Fast på fejjan kör de ju på som vanligt som på högstadiet… Om man är 30 och alla andra verkar lyckade så betyder det bara att man är helt störd i hjärnan. Om man blir skitnervig av telefonen, har noll koll på sin privatekonomi, bölar till kapten Corellis mandolin, uppskattar Morrissey (asså love him looong time), känner sig mol alena, förbannar sin fula dumhet, undrar om man ska vara mol alena jämnt unt varför ingen annan är det SÅ ÄR MAN HELT UNIK. Ingen annan har det så. Du är helt unik. Hoppa på sängen nu. Sitt ner stå upp gå hem. Kryp. Gör milkshake.
Älska mig lång tid.

Reaktioner:

Inga kommentarer:

Hat