Pride goeth
before destruction.
Blogg är så over and done me. Om det inte är något viktigt, som typ Cancer... Eller teenage pregnancy kissie nånting.
Män.
And my perfect ass.
Immortality. Immortality, forever!
Men Gud ändå.
Sverige 2012:
AIDS och skådespelande män.
Profit på något som dött och en jävla massa röster (en hel kör) som man inte hör röken av.
Postkodlotteriet
får mig att känna mig som att jag bor i Slovenien.
What devil
spawned this movie?
Snow white and
the huntsman... Och livet far iväg.
Avenge us.
Father son yada
hej.
Do not överge oss.
Det är Hollywood.
Det är tufft för
höstarna där sir. Tufft för hästarna ja.
You cannot defeat
me.
Evil queen nurse.
Och man sitter
där i sin ganska trasiga wig och en noppig tröja med en stor fladdermus på och
tänker:
(drar sig i
skägget)
There was a
time I would have lost my heart to a face like yours. And you, no doubt, would
have broken it.
[suddenly
the son grabs the knife from the soldier holding him and stabs ung man in the
stomach, she pulls out the knife without a drop of blood]
Badskum
Gubbe
Snöre
Penna
Rakbalf
Lithium
I have never been
so sure.
Dags att betala
something or other. Tant grön tant brun tant bulimi.
Gredelin (grönt?) You cannot defeat me!
I've lived too many lives. Ravaged entire kingdoms. I have been given powers
that you could not even fathom! I will never stop. Never. I will give this
wretched world the queen it deserves!
Skamspiralen.
Jag vill ha
bekräftelse.
Jag vill ha
lithium.
Jag vill gå hem.
Och en till jävla
deckarjävel på tv.
She half.
Och jag.
Avenge me.
När lammen tystnar
som teater.
Jag är Sverige
1985.
Det finns något
ruttet med min självbild.
Och din med.
Jag önskar jag
kunde skriva något vettigt om t ex hur den moderna scenkonsten/konsten idag
ibland känns mer bakåtsträvande än den
moderna/klassiska/mossiga/uråldriga/stenåldern osv.
Hur den får dumma människor att känna sig smarta men ingen glad.
Hur alla som inte
är vita män mellan 25-65? Blir små kulisser i deras (asså vita män då ja ni hajjar) berättelser om världen.
Om hur jag som
kvinna (läs tönt) ofta önskar mig ur mitt kön.
Jovars.
Eftersom det fan inte
finns någon att se upp till i de verk jag tycker om.
Fast det är ju inte
sant heller, det bara upplevs så ibland.
Rätt ofta faktiskt.
Som i den
fantastiska ”Torka aldrig tårar utan handskar something or other”.
Teveversionen då.
Som kanske inte är
så fantastisk egentligen men de har bra material att pussla med och en massa
människors öden som känns så obegripligt orättvisa samt fin musik, softat ljus
och Gardells svårmod.
Men ja i den där
serien så finns det inga kvinnor alls (av helt självklara orsaker såklart asså inte det va), eller jo de är mammor. Sura, kalla
mammor.
Och sjuksyrror.
Som
ingen tycker om.
Och det är bara så ofta så, i saker som folk ser på.
Och jaja yada hopp, i mitt projekt nu så gör jag de där syrrorna, ännu mer
osympatiska än katten Måns, och (igen) jag är inte alls konstruktiv i min kritik där.
Fan.
Försöker väl bara i oktober 2012 hantera den där prylen med att jag inte är Divine,
Candy eller Jackie Curtis. Ej heller Kenneth Anger eller John Waters. Men inte
heller Pj Harvey, Buffy eller Agnetha Fältskogh.
Jag är ingen.
Och inte på ett
gulligt sätt.
Eller nåt.
Och kanske det
värsta: jag tycker det mesta av teater suger skit.
Hah.
Ja men Gud ändå va.
Tjata.
Men Simon J Berger, shit vad fint ha spela.
Jo men populärkulturen
ger mig idag dessa roller att välja mellan eller köra ihop till en kombo:
mamma, hora, ful, snygg.
Alltså en snygg
hora som sedan blir en ful… morsa.
Och mordoffer.
Hehe.
Könsmaktsordning... Mmm. Ba sug lite på det ordet en stund.
Klass Också.
Och vindruvor.
Nu driver jag lite
va.
Och inte fan ska
man klaga.
[Ravenna
walks over to a bath filled with milk, she takes off her gown, steps into the
milk bath, immerses herself in the milk and then rises with her whole body
covered in the milk]
Kazaam.
/Svinet