Finns säkert bättre saker att göra en onsdag? Kväll.
Eller - kiss my boots förresten.
Folk utan feeling är asläskiga.
Med rökeffekter.
(en nidbild)
Och Bonnie Tyler rosslar: Loving you is a dirty job but somebodys gotta do it.
Nu har en till tagit livet av sig.
En författare.
Och alla skriver fint och sorgset så som man gör.
Jo.
Det sorgligaste är ju att folk runtomkring en mår sådär rätt så ofta men man orkar sällan fatta eller ta tag i det förrän det är försent, då bryr man sig som fan.
Det är den där mol alena hemska ensamheten som inte går att sätta ord på.
Och det är djupt mänskligt, att inte hajja alltså.
Hörrni.
Det går alltså inte riktigt att leva men man gör det ändå, hänger fast i de goda sakerna så goth det går, och det är värt det.
Sedan så kommer folk alltid och mer ju äldre man blir chocka en genom att svika och backstabba. Folk kommer att vara bättre och starkare och mer tursamma, snyggare, rikare och till synes mer framgångsrika - always.
I ens lilla huvud då.
Har man tur så finns det även motsatser till backstabbers i ens liv och de ska man isåfall vårda som blommor, vattna och vara svinrädd om. Har man inte sådan tur (och jag vet hur det känns) så måste man försöka öppna upp sig för de snälla, ty de finns faktiskt.
Mer skit kommer alltså alltid ändå va.
Man får nej nej och åter nej på många plågsamma sätt, i alla fall om man söker och försöker – vilket man ska klappa sig själv för ifall man gör.
Man noterar fler och fler orättvisor som är så orättvisa, här och långtbortistan. Det mesta gör ont som spik i kista och tass.
Och massor av fina människor tar livet av sig, och jag begriper varför absolut.
Vissa pallar inte, det är oftast inte ens ett val, man bara kraschar sin bil i bergsväggen, det är som AIDS eller ALS.
Man balanserar där själv hela tiden känns det som – som den lilla vas av glas man är, oerhört beroende av the mänsklig värme och omtanke och det lilla flipprande hoppet.
Men jag finner det ändå oerhört provocerande, jag blir så satans jävla arg. Sluta dö. Sluta vilja dö folk!
Fan.
Kan inte folk bara gå hem till varandra ist. Och baka trolldeg eller nåt.
Folk.
Det blir så ensamt, kallt och grått utan er.
Fan.
Sluta jämföra dit liv med andras och hej o hå.
Känn värmen från ETT litet bildäck som bumpar in i ditt smalben.
Bump.
Bli lite olyckligt kär i vemsom. Slösa tid på teveserier. Dagdröm. Spy. Men försvinn inte. Du behövs. Någon ligger och dagdrömmer om dig i detta nu. Och vem bryr sig ifall någon inte gör det. Lek med en bil och dig själv och en My little pony. Skriv en bok om Finsk porr. Dansa, snubbla, ät dålig kost, gör vad som faller dig in.
Och framförallt: vänd ryggen åt alla som inte gör dig happy eller vill dig väl. Spring för livet alltså.
Om du inte vill dig själv väl så fixa det.
Och innan du ger dig själv rollen som den dystre kanske du ska kolla vad det är för ev. svajkers o backstabbers du har i din närhet.
Kom ihåg: spring!
Jag predikar på här.
Det finns jättemycket tröst att försöka ge bort hur taffligt unt patetiskt det än blir.
Ingen är en ö.
Ö är ingen. Du är alltså inte en grön sak (hehe grönsak) som flyter helt oberoende av andra. Näver.
Det finns en hel värld därute som du påverkar på en jävla massa olika sätt. Många du inte har mött ännu som kommer skaka igång dig åt olika håll. Massor av rolig mat, fåniga serier, bra låtar och ful natur som väntar på att du ska hoppa in i dem?
Såhär: det kommer alltid finnas negg och läjmers samt en fruktansvärd analkande ensamhet.
Inte mycken vänlighet i främmande fejses som Bruce säger.
Skräcken för den potentiella analkande ensligheten och sjukdomar och fattigdom.
Men skit i den.
Det är de små sakerna som räknas och som blir stora i längden.
Länge leve kaffe och bulle för djävulen!
Eller det bitterljuva i att vara förälskad eller bara allmänt förvirrad och handfallen, för det är alla andra djuren i flocken också.
Och om du finner skriva/måla/plinka/fota/hojta som något du behöver göra för att ha det bra så ska du göra det, inte kompromissa ner dig eller köra den där Nä inte ska väl jag för att alla andra är bättre osv.
Finns asmånga som gör saker av helt fel anledning och som syns och hörs alldeles för mycket, det handlar inte alltid om att de är bra. Det handlar om att folk valt dem av någon anledning, det har inget med dig att göra. Bara gör. Kör. Go for it.
Blödigt va.
Bara gör.
Då känner man iaf att man lever och motsatsen skulle vara död och hur jävla kul är det egentligen.
Ja usch.
Folk ska alltid tycka så mycket när någon tar livet av sig, mest borde man nog bara hålla käften och känna efter hur ont det gör, dricka en skvätt djävulsvatten och bara böla loss... Tänka på stackarn som inte pallade mer.
Ska göra det nu.
Och vicka på tårna en stund och lyssna på Bruce Springsteen hits och schlagers och vicka lite mer på tårna och sedan pilla mig i naveln, kolla Simpsons och hoppas på att Sideshow Bob dyker upp samt drömma om att åka till NewYork ty jag har aldrig varit där och även om alla andra varit där och det är hopplöst fånigt att vilja åka till den där jävla staden ska jag fan göra det snart och ingens babbel ska stoppa mig, typ.
Och mota den där hemska känslan av död, svek och kyla i grind.
Gokväll.
